Folkhälsoinstitutet råder folk som besökt smittzoner som Italien, att gå till arbetet om de är symptomfria. Det påstås att ingen smittrisk finns om man är symtomfri nämligen. Men det rådet känns lite oroande, och för att berätta varför det är oroande ska jag berätta vad som hände mig förra fredagen.
Jag är undersköterska. Sen i lördags har jag varit hemma sjuk i flunsan. Det ät den normala flunsan, så vitt jag vet. Jag baserar det antagandet på att jag varit hemma, inte rest omkring och inte mött folk som rest omkring. Det är flunsatider så det är 10.000tals som är i samma sits som mig nu och har den vanliga årstidsflunsan.
Jag följer det som debatteras om det nya coronaviruset. Det pågår en debatt om man bör råda de som kommer från en smittzon att vara hemma en viss tid, 14 dagar eller så. Folkhälsomyndigheten säger att först när man visar symptom ska man vara hemma från jobbet, och då testa sig.
”Även om det nya coronaviruset (mot förmodan) inte är smittsamt förrän individen får symtom verkar Folkhälsomyndigheten och vården tro att symtom på covid-19 på något mirakulöst sätt alltid debuterar utanför arbetstid, och att de smittade därmed har möjlighet att i hemmet bestämma sig för att inte åka till jobbet.
Vad händer när de i stället får symtom under arbetsdagen?
En person som som får symtom under arbetsdagen kan inte förväntas agera omedelbart. Dels tar det förstås en stund innan man inser att »detta var tredje gången jag hostade till, kanske är det trots allt fråga om covid-19«? För att inte tala om de individer som inte vill inse att de drabbats av coronasymtom och därför stannar kvar på jobbet tills andra säger till?”
Men hur hade det varit om jag hade varit i Italien och kommit hem symtomfri men gått till jobbet. Hur hade det varit om det varit coronaflunsa jag hade?
Jag är alltid allmänt hostig denna årstid på grund av mina luftrörsbesvär. Så att jag hostar nån gång på jobbet är normalt. Först på lördag morgon insåg jag att jag hade flunsa. Det var alla de klassiska symtomen. Men först då insåg jag att den där lilla konstiga känslan jag hade i långfingret på fredagen och torsdag kväll nog måste varit flunsa, jag hade ju ont där insåg jag på lördagen. Och de där enstaka, lite konstigare, hostningarna på fredagen var nog inte mina luftrörsbesvär, eller en reaktion på blommorna hemma hos en av omsorgstagarna, utan flunsan.
Det fanns inga skäl för mig att misstänka flunsa förra fredagen så jag jobbade i hemtjänsten som vanligt.
Nej det fanns ingen chans för mig att flunsan var på gång. Det förstod jag inte förrän lördag då jag hade fått feber. Jag får sällan flunsan. Men när jag får den kommer den alltid smygande. Den drabbar inte mig som en klubba i skallen utan smyger sig långsamt på mig tecken efter tecken.
Det är exakt därför jag anser att Folkhälsoinstitutets råd till folk som varit i områden med coronaepidemi, att de kan jobba så länge de är symtomfria, är lite egendomligt. Vad sker om de får symptom till sjukdom på jobbet, eller om symptomen är så smygande att folk jobbar trots att de har flunsan, som jag gjorde?