En kortis om Hamid Zafar. Jag har känt till hans antisemitiska bakgrund länge. Och när han säger i Expressen idag att han inte pratat med någon om det så stämmer det inte. Han och jag har pratat om det.
Vi hade en dialog från 2014 och framåt om framför allt radikal islamism.
Jag konfronterade honom om hans antisemitism och homofobi i sin blogg 2015, i samband med att vi skrev till varandra om IS. Då hade han ännu inte helt förändrat sina åsikter, men jag hade sett att han hamnat i klinch med antisemiter. Jag tyckte mig se en förändring.
Vi pratade om det 2018 igen då jag upplevde att hans åsikter förändrats rejält. (Han samarbetade med Eli Göndör 2018 och fick ta skit för sitt samarbete med en så kallad ”supersionist” då.)
Eftersom jag upplevde att han förändrats och övergett sin antisemitism, i synnerhet 2017-2018, så valde jag att inte skriva om det, och gav honom rådet att vara helt öppen med sitt förflutna.
”Lik ska man ha i skyltfönstret och inte i garderoben”.
En antisemit vill jag inte ha som vän, men en fd antisemit är bra att ha som vän. Att ändra sig visar på styrka. Speciellt om man är öppen med det.
Jag har inte sett nåt som får mig att ändra den åsikt om detta, som jag formade för några år sen och jag tror inte jag har anledning att ändra den heller.
Världen behöver fler som vågar stå upp öppet och säga att de haft fördomar eller rasistiska åsikter. Att förändras är viktigt.
Men jag är medveten om att det lär vara få som vet om att han förändrats. Hamid gjorde misstaget att han inte gick ut öppet med att han ändrat sig. Kanske av rädsla för reaktionerna, jag vet inte.
Men då jag vet detta känner jag det som min plikt att iallafall berätta. Jag har allt sparat på messenger om det skulle behövas.
Men han borde varit mer öppen, ja. Det kan han klandras för.
Men med tanke på hur många antisemiter och rasister det finns som samhället stryker medhårs år efter år, bör man kunna ge förlåtelse om han visar sann ånger och förändring. Vi behöver de som växer och ändrar sig!