Vad sker om världshandeln och produktionen börjar braka ihop, vilket kommer att ske om nationer stängs ner och krisen varar längre än maj? Det är en fråga våra beslutsfattare måste börja våga tänka redan idag och sätta personer på att förbereda svaret på. Redan idag måste vi förbereda oss för detta värsta scenario och framför allt försöka förhindra det!
Detta är en känslig fråga.
Vi vet alla just nu att den medicinska lagerhållningen varit usel i Sverige (och större delen av resten av världen). Avvecklingen av beredskapslagren i händelse av kris har också debatterats (källa). De flesta, inkluderat regeringen självt, anser nog just nu att man agerade för sent. Man hade kunnat vinna tid om man agerat tidigare med att tex få igång svensk tillverkning av skyddsmaterial och genom ändrade regelverk.
Problemet är att man inte kunnat eller vågat tänka långsiktigt eller att agera proaktivt.
Nu agerar vi. Det är bra.
Men samma politiker och myndighetspersoner som inte reagerade nämnvärt på att pandemiberedskapen var låg förra året, och som inte såg nån fara i att beredskapslagren var borta, är de som idag ska ta oss genom krisen. Det är ett dilemma, för att även i en total kris som denna måste man tänka långsiktigt. Kortsiktigt sett måste vi förbereda oss för att rädda liv och minska pandemins och den ekonomiska krisens skadeverkan. Men det finns ett långsiktigt dilemma också.
Vad sker om världshandeln börjar braka ihop?
Alla strategier vi idag har för att bekämpa pandemin baseras på att världshandeln fortsätter att rulla på. Att livsmedel kommer in. Att förädlingen av livsmedel fungerar. Att reservdelar till de maskiner förädlingsindustrin behöver kommer fram. Att bensin finns. Att lastbilar och båtar för fram varorna. Att reservhjul finns för traktorerna och att bönderna fortsätter att arbeta och kan få iväg sina produkter i landet eller utrikes. Att kemikalier till läkemedlen tas fram, transporteras och förädlas till insulin och annat. Att fiskebåtarna kan repareras, etc, etc…
Vi har inga beredskapslager. De avvecklade vi på 90talet. Det enda som är kvar är några veckors bensin plus en viss lagerhållning av spannmål. Vi har dessutom en dålig kapacitet att tillverka det vi behöver inom landet (liksom de flesta länder har). Vi är beroende av världsmarknaden. Vår självförsörjningsgrad med livsmedel är 50% (källa), och då funkar det bara om maskindelarna och bensinen och lastbilarna från övriga världen finns där, och om detaljhandeln fungerar och maten kan förädlas.
Om inte… har vi problem!
Och länge har man trott att ”Eu kommer att hjälpa oss vid ett riktigt svårt läge”, men alla länder i EU har samma sorts problem. Myten om det enade EU har spräckts rejält och Italien får hjälp med skyddsmaterial för vården, och läkare, från Ryssland och kina, men inte EU.
Redan idag MÅSTE regeringen avdela personal till att ta fram lösningar i händelse av att försörjningsläget blir sämre. Dessa sektorer av industrin och handeln måste få betydande ekonomiskt stöd, speciellt landets jordbrukare. Material måste köpas in och lagras i landet. Redan idag borde vi identifiera vilka strategiskt viktiga produkter vi måste kunna tillverka inom landet och börja ta det första stegen mot att just dra igång sådan tillverkning!
Faran i detta läget är att beslutsfattarna börjar tro att det BARA handlar om att bekämpa pandemin, eller att mildra effekterna av en ekonomisk kollaps. I värsta fall kan det visa sig att det viktigaste vi gör idag är nåt helt annat: dvs att undvika en kollaps i försörjningsleden.
Därmed inte sagt att vi ska sluta bekämpa pandemin. Jag är ingen Kerstin Hessius. Att ta bort restriktionerna och öppna samhällena igen skulle leda till massdöd och är inget vi vill ha!
Känns det avlägset och orealistiskt? Fråga dig detta: trodde du för tre månader sen att nästan hela världens alla skolor skulle vara stängda idag? Trodde du att en miljard människor, bland annat i Los Angeles, Italien, Spanien, Danmark, Storbritannien och New York skulle ha utegångsförbud? Läs sen på om avvecklingen av våra beredskapslager och om hur sårbar vår försörjning blivit på grund av ”just in time”.
Vi behöver förbereda oss för det värsta och arbeta fram metoder att undvika detta, på global nivå. Men för att vi inte ska tappa hoppet, även för en värld efter coronan. Idag behövs långsiktigt tänkande mer än någonsin. Och världen efter coronan måste bli en annan värld, där vi lär oss tänka globalt och långsiktigt! Men det ämnet får jag be att återkomma till i kommande inlägg.