Jag såg en artikel (källa) som jag missat tidigare som är ganska avslöjande. Det är en artikel om Nyamko Sabunis deltagande i ett TV program. Där citeras Jan Björklund om hedersproblematiken. Jan Björklund säger där att han och andra politiker var naiva i frågor som rörde hederskultur.
”Vi var många som förstod vad hon sa men vi var också många, inklusive jag själv, som inte förstod vidden av problemet då. Hon var verkligen före sin tid, men i dag förstår vi att hon hade rätt”.
Sånt gör mig ledsen. Egentligen visar det hur inkompetent Jan Björklund är. Hur kan man ha missat att hedersförtryck finns och är en verklighet?
Och hur kompetenta var de från mitt parti, S, som inte såg detta?
Världen är ingen Bullerbyidyll. Det finns en massa ideer och kulturella uttryck där utanför Sveriges gränser som vi majoritetssvenskar lämnat bakom oss eller kämpar för att lämna bakom oss. Hedersförtryck, sexism, kvinnoförtryck, barnmisshandel i uppfostran, homofobi, rasism, religiös fanatism, med mera. Att tro att människor som lämnar andra länder lämnar alla negativa kulturella uttryck bakom sig när flyr eller migrerar hit är naivt som fan.
Heder
Svensk debatt om hedersfrågorna är infekterad av rasism, tyvärr. Men det betyder inte att hedersfrågan ÄR rasism. Det är verklighet för barn och ungdomar i vårt eget land.
Det lär vara få som kan förneka detta fakta nu när Malmö stad gett ut sin rapport om hedersförtrycket (länk här!). Men dessa fakta fanns innan också. Och sunda förnuftet sa det. Eftersom det finns ute i världen måste det givetvis finnas bland de migranter från de länder som kommer hit. It is as simple as that. Man måste vara bra inkompetent att inte känna till det.
(Sen finns det hedersliknande strukturer än idag i majoritetssvensk kultur, det är viktigt att veta. De som kanske mest känner av detta är faktiskt konvertiter till Islam. Om man lyssnar vad de är med om ser man att de ibland möts med avståndstaganden, mobbning, tyst och aktivt förtryck, våld och liknande från familj, släkt och hela byar. Speciellt om det är en liten ort. Och det refereras häpnadsväckande ofta till familjens ”heder” direkt.)
Sabuni
Debatten var polariserad. Det var som om man var tvungen att välja mellan att vara mot SD:s rasism och mot att prata om nya svenskars utanförskap och problem vid integrationen, och att vara för Sd:s rasism och prata om de problemen och utmaningarna.
Ja egentligen är väl ordet ”var” felaktigt. Än idag är debatten extremt polariserad, även om det var värre för några år sedan.
Sabuni sa detta i Expressenintervjun förra året:
Rädslan för ett växande SD fick partiledarna att välja fel väg när det gäller integrationspolitiken, säger hon.
– Jag har förståelse för att många av mina kolleger vid den tiden inte förstod min kamp – mot hedersproblem, hindren som välfärdssamhället skapar för nyanlända och radikalisering av unga i våra utsatta områden. Andra ville kanske försvara sina positioner genom att undvika att göra något kontroversiellt.
Jag håller inte med Sabuni om allt. Men hon såg problemen och försökte synliggöra dem och hitta lösningar, utan att vara någon rasist i Sd. Sen har även Sabuni tidvis fallit i fällan att låta sig polariseras. Hon har haft kontakt med islamofoba rörelser som arbetar mot hederskultur som GAPF. Det ska sägas.
Det naturliga är givetvis att vara mot både hederskultur och islamofobi.
Andra tabufrågor
Nu säger en del politiker att de var ”naiva” förut i frågor om nya svenskars utanförskap också. Det är också en sådan sak som gör att jag får spunk.
Det är en annan av de tabufrågor vi haft i den svenska polariserade debatten. Nya svenskar, och ofta deras barn (andra generationen invandrare) är utsatta för utanförskap i större grad än t.ex. majoritetssvenskar. Det ser man i en rad områden som fattigdom, trångboddhet, studieresultat, bidrag från Soc, brottslighet, brottsutsatthet, etc.
Det är än idag en het potatis, speciellt kriminalstatistik. Men det var värre när jag precis hade börjat blogga 2009-2010. Polariseringen var värre då. Då sågs man i praktiken som en rasist om man försökte ta upp det.
Snart kommer de första rapporterna om invandrare och brottslighet på många år. Det är på gång, det har myndigheterna aviserat. Det kommer att bli ett jävla liv om de rapporterna. Men statistik är inte något farligt. Om vi inte ser problemen kan vi inte göra något åt problemen. Och om vi bryr oss om nya svenskar i utanförskap bör vi väl försöka veta hur de har det? Lyssna på dem? Ta fram statistik och uppgifter om hur de har det?
Övergrepp i fosterfamiljer
2011 jämförde jag i en artikel bristen på statistik och information om nya svenskar (hederskultur och utanförskap) med den brist på uppgifter som fanns i många, många år om personer som omhändertagits av myndigheterna och satts hos fosterfamilj eller på boende. 2011 blossade debatten om övergreppen och vanvården många av de omhändertagna utsatts för upp på allvar.
Det var länge en tabufråga. Från 70talet fram till ca 2009 ansågs man mer eller mindre knäpp, farlig, extrem och hatisk om man pratade om att det fanns problem med övergrepp och vanvård av många omhändertagna barn. Debatten var polariserad. Så om man ville prata om problem så antog många att man var för att stoppa alla omhändertaganden. Att man skulle kunna vara positiv till sociala myndigheter och omhändertaganden och samtidigt vilja vara mot missförhållanden, ansågs nästan vara omöjligt. ”Antingen är man helt mot oss eller för helt för oss”, var hur myndigheterna resonerade.
På 90talet gjorde jag många knasiga saker men en av de saker jag INTE skäms för är att jag arbetade för att få igång en debatt om missförhållanden i myndigheters tvångsomhändertaganden i Sverige. Men att prata om det ansågs tabu. Lika mycket tabu som det i vissa kretsar har ansetts vara att prata om hederskultur, hedersförtryck och hedersvåld.
Jag la märke till att många tvångsomhändertagna fastnat i brottslighet och psykisk ohälsa. Jag försökte få fram statistik om f.d. tvångsomhändertagna, jämförelser mellan icke omhändertagna och de som omhändertagits. Alkohol, narkotika, inkomst, brottslighet, etc. Jisses. Ni skulle sett hur det var att sitta 1993-1994 och ringa runt och försöka få de uppgifterna. Myndigheterna hade dem, men lämnade inte ut dem och skällde ut mig för att jag ville ha dem.
14 år senare visade sig att det var just de uppgifterna som fick myndigheterna att reagera så att debatten om tvångsomhändertagandena kom igång. Då såg man annorlunda på statistiken. Den visade att något var in i helvete fel. Kombinerat med uppgifter om hur det gått för enstaka omhändertagna, gjorde att man började nysta upp i det som sen blev vanvårdsdebatten. Debatten rörde inte bara enstaka fall av vanvård utan även hur omhändertagna som grupp mådde. I båda fallen hittade man brister.
Och egentligen är det så in i bängen korkat att generationer av politiker inte såg att omhändertagna hamnade i utanförskap. Eller att de inte lyssnade på deras berättelser om vanvård och missförhållanden.
Att man ville ha fram statistik och fakta om omhändertagnas situation betydde inte att man automatiskt ville skuldbelägga alla sociala myndigheter eller kasta ut de omhändertagna ur Sverige, eller något.
Jag ska inte vara långrandig om detta. Så här skrev jag om frågan 2011, och det står jag för än idag:
Statistik är viktigt!
Jag tycker det är synd att man inte kan föra en vettig och lugn debatt om överrepresentationen av invandrare i statistiken. Man kan debattera ungdomars brottslighet, tonårstjejers, f.d. fosterbarns, barn till föräldrar som varit i fängelse, men så fort man kommer in på invandare blir det hetsiga stider för eller mot. Det polariseras. Å ena sidan har vi Sverigedemokraterna och deras anhang som utifrån statistiken generaliserar hej vilt om muslimer och afrikaner och pratar om att kasta ut invandrare, å andra sidan har vi de som inte vill ta debatten alls och som anser att informationen, och debatten debatten i sig är farlig.
Men informationen är livsviktig!
Jag har följt debatten om vad som hänt tvångsomhändertagna barn i fosterfamiljer i Sverige. De har just börjat få upprättelse av staten. Tusentals tvångsomhändertagna barn i fosterfamiljer eller barnhem har utsatts för övergrepp.
Vet ni vad som fick myndigheterna att inse att något var fel? Jo, brottsstatistiken! Andelen människor som begått brott, eller fastnat i missbruk, som varit fosterbarn var abnormt hög!
Att jag länge efterlyst så detaljerad information som möjligt om fosterbarn och barnhemsbarn i brottsstatistiken och att jag velat få ut informationen MAXIMALT, betyder INTE att jag har nåt emot fosterbarn eller att jag vill kasta ut fosterbarnen eller barnhemsbarnen från Sverige! Jag vill lösa ett problem. Jag vill minimera lidande. Jag inser att POLITIKEN varit fel och statistiken BEVISAR att något är fel i politiken!
Det FINNS problem i Sverige. Integrationspolitiken har varit så in i helvete vanvettig att det skapat utanförskap, sociala problem och strukturella problem. Brottsligheten är ETT av problemen som uppstått.
Detta har inget med etnicitet att göra i sig, men det är viktigt att ta fram uppgifter om detta. Att somalierna i Sverige hamnar i stora problem, medan somalierna i USA tvärtom anses vara ett suveränt exempel på LYCKAD integration, säger ett och annat. Den informationen är värdefull. Den bevisar att etnicitet inte har ett smack med orsaken till brotten att göra, utan politik, strukturella problem, och sociala mönster. Men hur ska man få fram dessa bevis för att etnicitet inte ligger bakom brottsligheten, utan att ta fram statistik om etniciteten?
Det värsta av allt är inte att den svenska statistiken är bristfällig, utan att det saknas internationella jämförelser. Man får kämpa som ett djur för att hitta statistik som går att jämföra mellan länder, om brottslighet bland invandrare.
Tänk på att det är i mörker som trollen frodas, i ljuset spricker trollen!
Invandring och brottslighet
Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Så är även män runt 18-20 år generellt sett. Barnhemsbarn också. Detta är fakta som är viktiga för alla som VERKLIGEN bryr sig och vill vända på utvecklingen.
Om man bryr sig om invandrare är man givetvis orolig över situationen i förorterna, och över överrepresentationen i brottsstatistiken! Om man inte bryr sig skiter man i sånt, eller så gör man tvärtom och utmålar ALLA invandrare som kriminella, likt Sverigedemokraterna gör.
I somras försökte jag hitta nya sätt att bemöta Sverigedemokraternas propaganda på. Då märkte jag att det fanns intressanta skillnader mellan Sverige och USA. I USA begår invandrarna (första generationen) få brott. MYCKET få. Däremot ökar brottsligheten så att andra och tredjegenerationens invandrare begår FLER brott än medelamerikanen. I Sverige är det tvärtom. Här begår första generationens invandrare fler brott, andra generationen färre och tredje generationen begår färre.
Det tyder på att några andra faktorer är etnicitet spelar en roll här: NÄMLIGEN POLITIKEN! Man löser inte problem genom att låtsas som om problem inte finns!
Kort och gott. Frågor som den om hederskultur och nya svenskars utanförskap visar hur in i bängen naiva och kortsiktigt tänkande politikerna som styr är! Det är det grundläggande problemet. Om vi inte gör något åt det kommer vi att fastna i polariseringens fällor även i framtiden. Och vet ni vad, nästa gång kanske det är andra polen i debatten som styr, det vill säga rasisterna!