Hur överbrygger vi polariseringen i svenska debatten? Jag känner att jag på många sätt håller på att bli cynisk och uppgiven. Det finns ett gap, en gigantisk klyfta, i Sverige som ställer till en förbannad massa skada.
jag ska ge några exempel på hur den fungerar. När jag delar eller skriver något om radikal islamism, hederskultur, klankultur eller statistik rörande det utanför personer med utländsk härkomst hamnat i i Sverige, så delas det av få antirasister. Men om jag skriver nåt om Sverigedemokraterna eller islamofobi, eller förtryck rasism mot nya svenskar så delas det sällan av de som delar artiklarna om radikala islamister/klan, heder och statistiken.
Å ena sidan av klyftan…
Jag fick mig en funderare över detta fenomen när jag hamnade i debatt med Hanif Bali nyligen. Han refererade då till att jag har kritiserat Hanna Gadban. Jo, jag minns det. Hanif Bali ÄLSKADE de artiklar jag skrev om islamisten Mahmoud Aldebe 2013, där jag visade att han skrev antisemitiska artiklar i den förintelseförnekande webbtidningen Arabnyheter (Se artiklarna här, del ett och två). Men så visade det sig 2014 att ”antiislamisten” Hanna Gadban lovprisade Aldebe som ”moderat muslim” och rekommenderade journalister att kontakta Arabnyheter (Se källan här!) Då blev blev Hanif Bali irriterad på mig. När jag 2015 visade att Hanna Gadban dessutom spritt grov islamofobi och gillat grov antisemitism, blev Hanif bali sur på mig: ”personförföljelse”.
Hur kan det komma sig att när det är en i det egna lägret så ser man inte det hat och de fördomar som personen sprider? Det är skillnad på antisemit och antisemit; FAN TA den muslim som hade gillar Lasse Wilhelmsson eller rekommenderat Aldebe, då hade Hanif Bali blivit rasande på dem.
Debatten om Jordan B. Peterson är intressant. Han ses som en i det ena lägret. Han är mot homoäktenskap och anser det inte vara positivt att samkönade uppfostrar barn och kallar transpersoner ”maoister”. men det ignorerar de som är på den sida av klyftan i debatten som han anses ”tillhöra”. han är en av dem, så han kan inte vara homofob.
Samtidigt skriker de på den sidan av klyftan i debatten högt att ”islamisterna” i SSU måste straffas ut. ”Islamister” som också har fördomar om homosexuella, och är mot tex att de ska gifta sig. Men dessa ”islamister” är inte mer homofoba än Jordan B. Peterson är.
Det är skillnad på homofob och homofob. Hade en muslim i SSU varit mot homoäktenskap hade de inte gullat med honom.
Givetvis struntar de på den här sidan av klyftan nästan helt i islamofobi. De vill gärna ta av muslimska kvinnor deras hijab, samtidigt som de säger sig vara för kvinnors rätt att bestämma själv. Det är på denna sidan av klyftan man hittar de som är mest verbala i kampen mot hederskultur och klankultur. Det anses självklart att man ska prata om radikal islamism, fast ofta gör de det på ett sätt som misstänkliggör alla muslimer.
En del säger att de givetvis är mot islamofobi också, men de har inte tid att arbeta mot allt.
…men å andra sidan klyftan
Just idag är jag lite uppspelt eftersom journalisten Magnus Sandelin hittat terrormäklaren Abu Omar (Farid Lamrabet), men tyvärr vet jag att artikeln kommer att sprida mycket lite i antirasistiska nätverk och bland antirasister på sociala media. Detta trots att det Al Qaida som Lamrabet gillar är extremt rasistiskt. Detta trots att han haft samröre med de tre svenska terrorister som greps för några år sen när de var på väg till Danmark för att döda ”otrogna” journalister (otrogna = ”kuffar” ett rasistiskt uttryck).
Jag har skrivit många artiklar om radikal islamism. Men det var deprimerande. De delades av personer på andra sidan klyftan, ganska sällan av antirasister. Då nästan alltid av personer som likt mig betraktar världen som om klyftan inte finns.
Jag har kastats ut ur antirasistiska grupper för att jag spritt material om IS- och Al Qaida anhängare, ”islamofoberna kan tjäna på denna informationen”. Jag har haft bråk med andra antirasister jag organiserat mig med om man ens kan kalla radikal islamism för rasism, dvs om det ens är nåt antirasister behöver bry sig om.
Jag har hamnat i diskussioner otaliga gånger om statistik rörande utanförskapet hos personer med utländsk härkomst, fattigdom, överrepresentation i brottstatistiken, etc, där jag fått höra att dessa fakta inte får nämnas på den antirasistiska sidan av klyftan. ”Det är sånt SD vinner på”. Hur tusan nu det kan ses som antirasistiskt att blunda för människor i utanförskap.
En del säger att de givetvis är mot hederskultur och radikal islamism också, men de har inte tid att arbeta mot allt.
När jag börjar prata om klan och heder är det svårt att få med antirasister i diskussionen. De pratar gärna vitt och brett om kvinnors rättigheter och #metoo men det där med hederskultur och klan anses inte riktigt så viktigt. Ofta säger de att ”det finns en svensk hederskultur också” och sen tystnar de. Jo, ja, visst, det finns en hedersliknande kultur även i Sverige, men vi har utvecklats i vårt land på ett sätt länderna i Mellanöstern, Afrika och Asien inte har ännu. Därför är hedersproblematik svårare i de länderna. Ofta, ofta, ofta får jag höra att ”vad skulle vi vinna på att prata om heder”. Som om det skulle vara ok att vissa förtrycks, bara vi ”inte ger Sd argument”…
Det är här vi hittar en del antirasister och vänsterpolitiker som säger just nu att de där SSU:arna som är mot homoäktenskap är ok. Skulle en person från Sd säga samma sak skulle de bli rasande.
För att inte tala om det känsliga med att vara mot kommunism i en del av dessa nätverk på denna sidan om klyftan… Att vara mot kommunism lika mycket som nazism anser många är rent av oförskämt.
Det sorgligaste är att de som befinner sig på enadera sidan ofta inte ens ser att det finns ett glupande gap i den svenska debatten.
Det går inte längre!
Är lösningen att sluta reagera mot hat och fördomar och antidemokratiskt tjafs? är det att betrakta stalinister, sverigedemokrater, antisemiter, IS anhängare, muslimhatare, homofober och förintelseförnekare som rumsrena fenomen?
Nja…
Det är dags att tänka om, men jag kommer nog aldrig att sluta reagera som jag gör. Det var ett dyrt och heligt löfte jag tog 2003 när jag lämnade sekten EAP. Skulle jag sluta reagera skulle jag göra våld på mig själv. Men vi måste hitta nya vägar för att överbrygga gapet.
Man blir bara cynisk av att dunka huvudet i betongväggar…
Men exakt hur ska vi bete oss för att komma åt problemet?
Jag vet inte. Men jag gör nog rätt när jag försöker få lägren på de olika sidorna av debatten att se att det den ”andra sidan” säger och gör innehåller viktiga poänger för den egna sidan. Det måste jag vidareutveckla.