Ibland är det bra att vi påminner oss hur världen såg ut innan feminismen och kampen för kvinnors rättigheter. Jag tar ett exempel ur en debatt om kvinnomisshandel 1860 i svenska riksdagen. Frågan som debatterades var om kvinnor som misshandlats av män ska kunna ta ut skilsmässa eller inte.
Efter att en bilist, Alek Minassian, mejat ner människor i Toronto för någon dag sen kom diskussionen igång om varför han gjorde det. Då hittade man Facebook-statusar skrivna av honom där han vräker ut kvinnohat och identifierade sig med en tidigare kvinnohatande terrorist som dödat bland annat kvinnor: ”Incel-revolutionen har börjat! Vi ska störta alla Chads och Stacys! Hell den suveräne gentlemannen Elliot Rodger!” (källa)
Incel är ett ord som nog få hört innan idag. Men med beteckningen incel definierar sig män som aldrig får kontakt med kvinnor, som blir bittra och hatiska och vill tysta kvinnorna, som förtrycker deras ”rättigheter”. Elliot Rodger skrev ett långt manifest innan han sköt sig. man kan läsa det för att få en bra bild av vad denna kvinnohatande terrorism står för. (Se Voc.com här)
Incel är inget nytt fenomen. Om man studerar hur männen styrde över kvinnorna förr i tiden ser man många likheter med Alek Minassians och Elliot Rodgers tänkande. Men på den tiden var incel tänkande en del av de styrande ideologierna i samhället. Kvinnan sågs som ett elakt hot och männen var i underläge på grund av kvinnans starka krafter. Det enda sättet att tygla dessa krafter var att få kvinnan att underordna sig.
1860
En av motionerna under 1860 års riksdag handlade om skilsmässolagen. Ska lagen tillåta skilsmässa vid kvinnomisshandel, eller inte, var frågan. Riksdagen hade vid denna tiden fyra kamrar, böndernas, borgarnas, prästernas och adelns kamrar, och tog upp motionen. Den debatterades flitigt, vid sidan om andra viktiga frågor för året, som om man skulle avskaffa passet för inrikes resor i landet, och förhållandet med Norge, som Sverige var i union med.
På Riddarhuset, där adeln och ”riddarskapet” (dvs grevar och baroner) sammanträdde togs motionen upp den 18 mars. Den drivande debattören i kammaren var friherrren Steffen Creutz. Han yrkade på avslag för motionen. Han gillade inte alls den. Varför skulle man ens tillåta misshandlade kvinnor att få skilsmässa? Den idén hotar ju äktenskapets helighet, sa han.
Dessutom verkade det som om skulden för att äktenskap gick fel hamnade på mannen, sa han, och pekade på motionen.
”Motionären har, såsom mig synes, framställt mannen såsom den egentliga anledningen till fiendskap och deraf följande orsaker till skiljsmessa. Det heter neml. i motionen: att icke »någon upmärksamhet blifvit egnad åt den del af lagstiftningen, i följd hvaraf en stackars qvinna, fastkedjad vid en rå, utsväfvande och våldsamman, vore urståndsatt att göra något för att skydda sig sjelf för misshandling, samt att för sig och barnen rädda något af boets egendom, utan tvertom ofta vore den, som ensam finge underhålla äfven sin lastbare make. Hvilken domare har ej mångfaldiga gånger uprörts vid anblicken af 2 makar, mötande livarandra inför domstolen, qvinnan nedtryckt af misshandling, svält, arbete och nattvak, mannen försupen och rå etc.» ”
Det verkar som om motionären ser kvinnan som offren, sa Creutz. ”Jag för min del tviflar på att så är fallet”. Min erfarenhet är att kvinnor ”icke eftergifver” sina makars dryckenskap och råhet, och att det är problemet (dvs att hon inte underkastar sig och tolererar misshandeln.), och att det är problemet.
Samhället har brister. Moralen är i upplösning i Sverige. Vi uppfostrar inte kvinnan tillräckligt att kuva sig och acceptera sin ställning. Därför kan inte kvinnan påverka familjen i positiv riktning. Hon får till exempel aldrig lära sig att inta sin rätta ställning, som ”naturen henne anvisat” i förhållande till mannen, till samhället. Hon får aldrig lära sig den lydnad och undergifvenhet, som naturens och kristendomens djupa öfverensstämmelse anger för riktningen af hennes lif”. Om misshandel sker i äktenskapen är det med andra ord kvinnans fel huvudsakligen. Hon vet inte sin plats.
Kvinnans önskan att bestämma i hemmet är farlig, och måste tryckas ner genom lag och rätt och genom lämplig ”uppfostran”.
”Om man ser in i familjerna tror jag man skall finna, att vid de flesta tillfällen är det qvinnan, som gifvit- anledn. till bitterhet och fiendskap, om sådan mellan makarne eger rum, samt åstadkommit benägenheten för skiijsmessa. Och detta är icke eller att undra på i ty hvad har Staten gjort för qvinnans upfostran? Ingenting! — då den deremot gjort allt för mannens. Man kan således icke begära, att qvinnan, i saknad af den upfostran, man kunde önska, skall inverka välsignelserikt på familjen… Hon får aldrig lära sig att intaga sin rätta ställning, som naturen henne anvisat, i förhållande till mannen, till samhället. Hon får aldrig lära sig den lydnad och undergifvenhet, som naturens och kristendomens djupa öfverensstämmelse anger för riktningen af hennes lif, hvarför allmänneligen återfinnes motsatsen tiil dessa de skönaste qvinliga dygder.
I stället uppenbarar sig ett visst högmod, som ständigt utbrister i en stickenhet, en hetsighet, som upväcker mannens vrede och drifver honom att kasta sig i utsväfningar, emedan han icke trifves hemma, utan önskar undvika beständiga fejder i huset; ty mannen vill vara herre i sitt hus, och qvinnan vill vara detsamma. Derföre vore det af vigt att lagstiftningen ingrepe i familjelifvet, så att den ställde mannen på sin rätta plats och qvinnan på sin; mannen på den ståndpunkt, att han är herre i sitt hus, likasom i samhället, och qvinnan såsom det underordnade elementet. Så snart dessa principer icke äro skyddade af lag. tror jag icke alt man åstadkommer någon verklig lycka genom hvilka välmenta lagstadganden som helst, i afsigt att motverka skiljsmessor…
Friherren ansåg att man kunde bevilja skilsmässa vid äktenskapsbrott men att det vore farligt för samhället att bevilja skilsmässa vid misshandel. Den påverkan ett äktenskapsbrott har på ”själarna” är så mycket värre. Tänk er. Det skulle kunna gå så långt att folk skulle kunna få för sig att gifta sig en dag och skilja sig den andra.
”Motionären vill nu att, då qvinnan till äfventyrs finner sig på något sätt förolämpad eller våldsamt behandlad, skall hon kunna begera skiljsmessa. Detta tror jag dock att hvarken kyrkan eller staten kan medgifva…så… att icke lättsinnet får anl. att den ena dagen ingå äktenskap och den andra vilja detsamma uplösa…”
Debatt
Alla höll inte med Creutz. Gustaf Montgomery la skulden för misshandel i äktenskapen vid mannen, inte vid kvinnan. Kvinnan är det ädla könet. Friherre Enar Nordenfeldt höll med:
” Jag frågar då, är det billigt, att en menniska, som icke har fred i sitt hus, som ser att, genom mannens slöseri, fattigdom och uselhet for henne och barnen stå for dörren, skall uthärda flera åratal, innan hon kan blifva skiljd från hvad som år rätta bilden af ett helvete på jorden; ty ett hel- vete är det att vara bunden vid ett hus, der man förutser sina barns vårdslösa och dåliga upfostran till afbilder af den fader, som man afskyr….”
Gustaf Fredrik Liljencrantz var på Creutz sida och motsatte sig motionen. Människor står alltid inför olika prövningar. De måste vi genomlida. Det är värre med ett samhälle där folk kan skilja sig lätt än med ”prövningar”, dvs misshandel, var hans poäng. Dvs kvinnan skulle bita ihop om hon misshandlades.
Creutz tvungen att återigen svara.
Creutz igen
Friherre Creutz kände sig tvungen att korrigera de talare som hade talat efter honom. Kvinnan är inte den ädla delen av mänskligheten, sa han. Kvinnan förde in synden i världen och står därför under mannens makt, den qvinna, som icke erkänner mannens rätt att vara herre i samhället, herre i sitt hus, hon är icke en rätt qvinna”:
”Jag kan icke underlåta att .med några ord uptaga Hrr Montgomerys och Nordenfelts sista yttranden. Hr Montgomery har kallat qvinnan för den ådlare, den bättre delen af menskligheten. Jag vill visst icke förneka att detta i många fall kan synas vara en sanning, men man bör väl icke anse det såsom regel, ty man skulle med lika mycken rätt kunna säga att mannen är den ädlare delen.
Hvilket som är rättast, det blir frågan. Men jag håller för, att det i allmänhet är qvinnans smickrare, som påstå att hon är den bästa delen af menskligheten; ty en blick, som skådar djupare än både Hr Montgomery och jag, har sagt: att »qvinnan kom synden åstad», och detta, såsom allt i Skriften, uttaladt som en figur för alla tider. Detta är kristendomens utgångspunkt för bedömandet af de båda könens förhållande till hvar andra sedan syndafallet, hvilket likaledes är en figur till hvad som sker i dag. Kristendomen återgifver således icke qvinnan såsom varande den bättre delen af menskligheten, och ställer henne icke ens på samma parallel eller ståndpunkt med mannen, utan som ett underordnadt väsende under mannen. Man bör, efter min tanke, icke ställa qvinnan på någon annan ståndpunkt i samhället än na turen och med densamma i öfverensstämmelse stående kristendomen anvisar henne, och den qvinna, som icke erkänner mannens rätt att vara herre i samhället, herre i sitt hus, hon år icke en rätt qvinna. Man finner alltid att den älskvärdaste och mest bildade qvinna gör det sig till en glädje och förnöjelse att se det mannen är hennes herre…”
Riksdagsmannen Nordenfeldt hade påstått att mannen ligger bakom gräl i hemmet nio gånger av tio. Creutz kontrar med att det är tvärtom: kvinnan ligger bakom grälen nio gånger av tio. Och det beror på att kvinnan inte fogar sig sin plikt och lyder mannen. Detta är kvinnans plikt, även under de ”sorgligaste förhållanden” (dvs då hon misshandlas och mannen är alkoholist). Dessutom är kvinnan nyckfull, behagsjuk och gillar att klä sig i dyrbara kläder.
”Enligt min tanka, 9 gånger bland 10 är qvinnan orsaken till tvedrägt inom familjen, och har detta så mycket mer sannolikheten för sig, som lydnaden är qvinnans ovilkorliga pligt, och hennes eftergifvenhet och lydnad skulle vara en afledare för äfven de sorgligaste förhållanden. Men hennes högmod och onaturliga maktbegär öfver mannen, hennes äflan att vara tillbedd, hindrar det husliga lifvets sällhet, att icke tala om hennes nyckfullhet och öfverdrifna behagsjuka i allmänhet…”
Se bara hur kvinnor lurar männen att köpa dem dyra kläder, även om familjen inte har råd. Och får kvinnan inte som hon vill så svimmar hon och spelar sjuk tills hon får igenom sin vilja. Det är inte konstigt att männen tappar humöret ibland och låter kvinna och barn ”slita ont”. Det är kvinnan som gör mannen ”rå och våldsam för att hon inte vill underkasta sig och lyda.
”Då man ser saken från en sådan synpunkt, kan man föreställa sig att mannen mister tålamodet, blir upbragt, och att både hustrun och barnen komma att slita ganska ondt. Men det förstås, qvinnan är ändock, påstår man, den ädlare delen; det kan icke komma i fråga att hon är den felande, utan det är mannen. Hvem är det då, som gör honom rå och våldsam, om icke qvinnan. Ty hon vill icke underkasta sig den lydnad, som hon är pligtig att skänka mannen; hennes högmod, hennes bristande bildning hindrar henne derifrån.”
Avslag
Efter vidare debatt, där en del stödde förslaget och andra var mot det. och efter att Creutz ännu en gång luftat sina tankar om att männen måste ”regera” över kvinnorna avslogs motionen med stor majoritet.
Källa: Riksdagens och Adelns protokoll 1859-1860. Debatt 14 mars. Se länk här (pdf).