Vi Socialdemokrater måste i mitt tycke bli bättre på att bemöta folks oro, och på att spåra upp, lösa och debattera problem, internt och externt.
Fredrik Antonssons sida på Facebook, Rädda Vården, var föremål för en artikel på SVT igår. Är oron för vårdkollaps befogad eller inte var frågan? Med anledning av det funderar jag över hur vi inom politiken bemöter människors oro.
Undergång?
Sidan Rädda Vården anklagades av SvT för att sprida en ensidig bild av vården som en katastrof. Det ligger nåt i kritiken men så hanterar man inte folks oro bäst.
Undergångsstämningar som sprids i samhället är ofta fel. Idag sprids undergångsstämningar om t.ex vården, om skolan och om ekonomin. Dessa undergångskänslor underblåses av rasister som de i Sverigedemokraterna. Enligt dem blir allt sämre och allt går åt helvete.
Politiker vid makten lokalt och nationellt måste hantera sådana känslor. De går då oftast i försvarsställning och pekar på att undergångsstämningarna är fel. De kan jämföra vården nu med vården för 40 år sen och peka på hur mycket bättre det onekligen är nu. Kan prata omnrevolutioner i vården som Losec och antidepressiva medel. Eller hur mycket rikare genomsnittliga familjer blivit i samhället.
Hemtjänsten är oändligt bättre för äldre och de anställda slipper slita ihjäl sig. Dementa slipper långvårdssalarna och har egna rum.
I sak har politikerna rätt. Men ändå fel.
Visst har samhället utvecklats. Vården 1930 var inte som vården 1973 och den i sin tur inte som idag. Men var tid har sina problem. Det som är problem idag, och skapar otrygghet, är inte samma som var problem 1973 och skapade otrygghet.
Man kan inte hantera människors oro genom att vifta bort den med att säga ”du har fel, det blir bättre”.
Och jag pratar inte bara om Socialdemokraterna nu. Alliansen må vara i opposition men är oftast lika usla på att hantera människors oro.
Kalmar län
Vi måste bli bättre på att hitta problem och diskutera dem – och ta fram lösningar.
Men för att kunna lösa problem måste vi diskutera problemen. De problem vi inte ser, eller öppet erkänner att vi ser, kommer aldrig att behandlas och lösas.
Och där brister vi.
Om man besöker interna möten där våra egna förtroendevalda sitter och de egna kommunal- och landstingsrådet, så sitter det ofta i ryggraden hos företrädarna för oss att gå i defensiven då problem tas upp. Det borde vara trygga miljöer för råden och de förtroendevalda. Det är bara sossar där. Ändå kan inte alla hantera detta med att folk tar upp problem – de tar det som kritik.
Jag är utbildad i att hantera människors oro som undersköterska och stödpedagog inom LSS. Om anhöriga kommer fram och uttrycker oro över t.ex sin gamla mamma är det värsta jag kan göra att vifta bort det och säga att de har fel, att det bara är bra. Detta även om jag och alla andra kollegor anser att de har fel och det verkligen är så att deras gamla mamma har det bra.
I min yrkesroll måste jag se oron, bekräfta deras känslor och lyssna och komma med konstruktiva idéer om vad vi gemensamt kan görs som stillar oron och löser de problem de tycker att de ser. Dessutom måste jag vara lyhörd. Det kan hända att jag har fel och att de anhöriga faktiskt ser ett problem jag inte ser.
Det är sånt människor som arbetar med andra människor får lära sig då de utbildas numera. Lågaffektiva metoder. KASAM (Känsla av sammanhang). Varför är politiker ofta så dåliga på detta?
Problem
Det finns problem att lösa i samhället. Det är inte konstigt. Att vården utvecklats från 1973 till 2017 beror på att människor sett problem och tagit fram visioner för att lösa problemen.
Utan en Karl Grunewald som avvecklade rasbiologin och hade ”galna” idéer om en human omsorg för de med fysiska mentala funktionsnedsättningar hade vi inte varit där vi är idag. Ett exempel av många.
Men problemen fanns 1973. Även om vården var oändligt bättre än 1930 var rasbiologin kvar. Personer med funktionsnedsättningar vårdades på institution. Tvångsmetoder var vanliga i vård och omsorg.
Sett i bakspegeln behövdes debatt om problemen och lösningarna. Folks oro 1973 var oftast överdriven men var den helt felaktig?
Hade de som slog på stora trumman och dundrade om problemen på t.ex barnhem och fosterhem fel, sett med facit i hand? Hade de som jämförde svensk rasbiologin med nazism helt fel? Hade långvårdssalarnas skarptungade kritiker helt fel?
Eller hade de fel som helt avfärdade dem?
Undergångsstämningar ska givetvis bemötas. Falsk statistik måste bemötas med rätt statistik och undergångsstämningar med fakta. Det är inte fel att peka ut att samhället blivit bättre. Tvärtom!
Men oron stillas inte av det utan av att bli tagen på allvar, lyssnad på och av att få känna sig delaktig. Att folk känner att nån lyssnar på det som gör dem oroliga. Det vi som utbildats i att hantera människors oro inom vård och omsorg kallar KASAM.
- Begriplighet, alltså känslan av att det som händer i världen, både inom och utanför individen, är begripligt, strukturerat och går att förutse.
- Hanterbarhet, vilket här innebär att de resurser som de händelser som sker i omgivningen kräver finns tillgängliga.
- Meningsfullhet i livet, vilket man upplever om det känns som de utmaningar man möter är värda att engagera sig i.
Sen behövs lösningar. I stort och smått. Och fakta givetvis, för att peka på att det kanske inte är så illa som folk tror det är. Men fakta kan inte existera separerade från lösningar.
Svaret på en del människors oro att flyktinghanteringen kostar för mycket så vården kollapsar är inte att svara ”det gör flyktinghanteringen inte”. Det är att se att vi faktiskt kan göra bättre ifrån oss i vård och omsorg, lyssna på deras oro för vården och komma fram med lösningar.
PS
Det jag skriver handlar inte om rassar. Generaliserar man om muslimer eller flyktingar i sig, är man ett jävla svin och rasist.
