Alltsom oftast hör man personer säga att vi måste börja ”ställa krav” på flyktinginvandrare så de börjar jobba. Men det system för flyktingmottagning vi byggt upp här i Sverige gör det svårt för nyanlända att hitta jobb. Som flykting FÅR man i praktiken inte jobba och om man väl får uppehållstillstånd FINNS det inte jobb.
Att arbetslösheten är stor bland nyanlända är inte en hemlighet.Arbetslösheten kan förklaras av många faktorer, bristen på lågkvalificerade jobb är en. De arbetslösa är nämligen oftast de som har låg utbildning. Detta är inte konstig. Det är tufft för en majoritetssvensk med bara grundskola i bagaget att hitta jobb. Hur tufft är det då inte för en som kommer till en annan kultur och ska lära sig språket och bara har grundskola med sig från sitt land.
Svensk statistik brister tyvärr en aning. Men om man kikar på tysk eller dansk statistik får man en bra bild av utmaningen. Så här ser de syriska vuxna invandrarnas utbildningsnivåer ut i Turkiet. 16% analfabeter, 8% med ingen skolgång alls och 35% med enbart grundskola. I Tyskland rapporterade 47% av de som flydde dit 2015 och innan att de bara hade grundskola med sig i bagaget.
En del av siffrorna kan förklaras av att Syrien varit i krig sen 2011 och att en del yngre tvingades avsluta sin skolgång i förtid. Men bara en mindre del av dessa siffror.
De syriska flyktingarna är relativt högutbildade jämfört med flyktingar från Afrika, Irak eller Afghanistan. Då kan man tänka sig hur svårt det kan vara för dem. Det är helt enkelt inte så enkelt att skaffa jobb. Det återspeglas i de svenska arbetslöshetssiffrorna.
I snitt tar det nio år för en flykting att skaffa sig legalt något form av jobb i Sverige. Och det inkluderar deltidsjobb. Det tar längre tid att skaffa helårsanställning (alltså har inkomst från förvärvsarbete under hela året oavsett om de arbetat hel- eller deltid). I den totala befolkningen har 69% helårsanställning. Bland flyktinginvandrare har 25% det efter 8 år och 34 procent efter 15 år. Andelen som har heltidsjobb på helår är givetvis ännu lägre.
De vill jobba!
Sådan statistik får en del debattörer att skrika högt att vi ”måste ställa krav” och att kalla flyktinginvandrarna ”tärande”personer. Och de kräver att vi ställer krav på dem att de arbetar och inte bara är hemma och ”latar sig”. Men det är inte så enkelt, eftersom jobb saknas. Det är därför vi just nu har en debatt om de så kallade låglönejobben i Sverige.
Dessutom är det så att deras tid i Sverige börjar med att de i praktiken förbjuds att jobba!
Det är ganska absurt. Jag arbetade ideellt med flyktingarna hösten 2015. Öland tog emot närmare 2000 flyktingar. Jag pratade med hundratals, i veckan (!). De första dagarna de kom hit var frågan nästan alltid från alla ”var kan jag få arbete”. Snart nog insåg de att det inte var så enkelt och efter någon månad här var det allt färre som ställde den frågan. Istället kom en annan fråga från dem: ”praktik?”
Visst. De tyckte det var en aning pissigt. I Turkiet, där de flesta hade bott någon tid, kunde man skaffa betalda arbeten, svart eller vitt, även om lönen var usel. Men här i Sverige fick de veta att det enda sättet de kunde arbeta på var utan lön (!), i det som kallas praktik. Men ändå ställde de frågan: ”Finns praktik?” Men även här var det svårt och snårigt att få praktik och antalet platser få. Efter en tid tystnade frågorna om praktik också. De flesta resignerade och insåg att Sverige var landet där en flykting förväntas vara passiv och inte jobba. Bara de mest ihärdiga fortsatte och kämpa.
En del försökte. Jag minns min vän som fick jobb som trädgårdarbetare på ett gästhotell i Borgholm. Han fick inte ens dricka vatten eller använda dasset. Efter några dar sa han upp sig. Till mig sa han att det var värre än de usla ”slavarbete” han haft i Turkiet. Där fick han iallafall lön och fick kissa på arbetstid och fick lov att dricka vatten.
Många lyckas få bra praktik där de lär sig något och får en bra referens då man letar nya jobb framöver. Men i bakhuvudet gnager ändå den där obehagliga tanken hos de flesta, enligt min erfarenhet: ”jag har jobbat utan lön”…
Just nu får man vänta upp emot ett och ett halvt år på att få besked om uppehållstillstånd om man är flykting. I praktiken är det näst intill omöjligt att skaffa jobb. Det tär på de som kommer hit. När man väl fått uppehållstillstånd börjar nästa vända. Då ska man försöka skaffa legala jobb och det visar sig också vara stört omöjligt. Man går SFI och man slutar SFI. Efter SFI finns ännu inga jobb
Därför upplever just nu den svarta arbetsmarknaden en boom. Det finns svarta jobb i varje stad, och även ibland på landsbygden. Lönen är usel. En vanlig lön är 200 kronor om dagen, för 10-14 timmars arbetsdag. Man jobbar fem till sex timmar om dagen. Sådana jobb finns framför allt i storstäderna. Därför söker sig en hel del flyktingar dit. När de väl får uppehållstillstånd stannar de kvar och drygar ut sitt bidrag med svartjobb. Få vill leva på bidrag bara. Men med bidrag och lite svartjobb kan man göra sitt liv lite drägligare.
Om nån undrar vem som jobbade för taxibolaget Ubers usla löner förra året så var det många nya svenskar med uppehållstillstånd. Visst borde de kanske hellre jobbat på något ställe där det finns avtalsenlig lön, så som många av Ubers kritiker, ansåg att de borde. Men de jobben finns ju inte.
Men inte alla kämpar. Efter några år i Sverige passiviseras en del. De hänger inte med i svenskundervisningen på SFI. De är för gamla och anser att undervisningen inte är anpassad efter dem. Något jobb hittar de inte eftersom de knappt har grundskolan med sig i bagaget. Men pengar får de ju iallafall, det sköter kommunen. Till slut resignerar de och ger upp. Varför ska de kämpa när det inte ändå finns arbete för dem?
Lösningar?
Vi kan skrika oss hesa om att ”vi måste börja ställa krav” men det kommer inte att hjälpa. Vi kan ställa hur många krav vi vill men det kommer inte att få de drabbade att skaffa arbete snabbare.
Istället behövs nya lösningar. Man kan tycka vad man vill om Vänsterpartistiska krav på statliga jobb och utbildningar eller Centerpartiets ideer om låglönejobb. Men någon form av lösning måste vi ta fram. Och det snabbt.
De lösningar som vi pratat mest om i samhället de sista åren har handlat om hur högutbildade ska snabbt få arbete genom s.k. ”snabbspår”, t.ex. för läkare. Det är lovvärt men ganska fel fokus, eftersom det knappast lär bli de som får svårt att skaffa arbete framöver.
Oavsett om man är vänster eller höger finns det en del lösningar som cirkulerar i debatten som skulle innebära enormt mycket för möjligheten att skaffa arbete. Jag ska nämna några här:
- Svenskundervisning minst två dagar i veckan minst fyra timmar var gång för alla flyktingar, från dag ETT i Sverige. Högre timersättning som belöning för de som deltar.
- Få ner handläggningstiderna genom att stryka en massa onödig byråkrati.
- Inför studiebesök på svenska arbetsplatser och låt de asylsökande delta i enklare arbeten. SYSSELSÄTT dem.
- Samhällsinformation regelbundet så flyktingar lär sig hur Sverige fungerar.
- Skapa mötesplatser mellan majoritetssvenskar och flyktingar och nyanlända med uppehållstillstånd. (De flyktingar som har svenska vänner som t.ex hjälper dem skriva ansökningar för att få jobb , är de som enligt min erfarenhet får jobb snabbast.)
- Individanpassa SFI.
- Idag är utbildning i praktiken enda sättet att få mer kvalificerade jobb på. Inför ett andra alternativ: lärlingsutbildningar. Det bäste vore om lärlingsutbildningar kunde införas redan för flyktingarna, så de slapp gå sysslolösa.
Var arg på regeringar och politiker som skapat det system vi har, om du vill. Systemet har onekligen en del tillkortakommanden. Men riktar du ilska mot flyktinginvandrarna för att de är arbetslösa visar du bara hur okunnig och oempatisk du är.
Fler människor borde lära känna personer som varit här några år och som inte hittar ett jobb hur mycket de än försöker och lyssna på deras stora sorg att de tvingas vara passiva och leva på bidrag.
