Nu är det val snart. Jag funderar en återigen en hel del kring detta med demokrati. Jag är en politisk person, men ändå känner jag att jag inte passar in i politiken som den bedrivs idag. Jag pratar mycket om att värna demokrati men anser att det behövs en uppgradering av demokratin till Demokrati 2.0.
Det där med partiväsendet är paradoxalt. Vår svenska demokrati är byggd på grundstenar som är ganska odemokratiska.
Jag menar inte det där med att välja partiprogram och ledning. Där sker det demokratiskt. Jag menar det absurda att folk förväntas följa en partilinje. Jag menar att demokratins byggstenar utgörs av enheter som belönar likriktning.
Likriktning
Det där har jag sett mycket av under mina år och ogillar det. En vald partirepresentant förväntas tala för partiet utåt, och då förespråka partiets åsikter. Hen förväntas rösta som partiledningen beslutat. Det medför vissa saker. Det medför att personerna även i den interna debatten håller sig så nära partilinjen man kan och när man pratar fyller man det man säger med lämpliga kodord så man, medvetet eller omedvetet, kan ses som en god och lojal partimedlem.
Jag funderade en del över det nyligen. Jag såg en video som gjorts med en god vän som kandiderar till riksdagen. Hur kommer det sig att en person som har så mycket patos, så bra ideer och är så fantastisk lät så utslätad när han deltog i en officiell intervju som partiet gjorde.
Det sorgliga är att han kanske gjorde rätt. Jag tror att partiets gamla rävar mer uppskattar om man använder rätt kodord, än om man är unik. (Vad väljarna sen anser är en annan femma.)
Man kommer inte fram i partiväsendet om man sticker ut för mycket. Så till och med om man sticker ut får man anpassa sig så gott man kan. Och det sker tyvärr ganska omedvetet, är jag övertygad om.
Partiväsendet medför en likriktning av ideer, en känsla att man måste följa en partilinje och ett omedvetet och medvetet konsensussökande där man försöker passa in. (Utom i unika fall som Centerpartiets idag där tre olika linjer, en liberal och en traditionell centerlinje och en partilinje drar åt tre olika håll. Men man har ändå en partilinje som gör att Centerpartister med libertarianska ideer MÅSTE låta som skatte- och statkramare eftersom de MÅSTE följa en partilinje.)
Vad sker med nyskapandet av politiska ideer i en sådan situation? Det enda sättet att komma med nya politiska ideer är idag att skapa ett nytt politiskt parti. Och det vet alla som försökt att det är åt helvete svårt. De etablerade partiernas dominans är så enorm.
Tabu?
Det är mitt dilemma. Jag känner inte att jag passar i en miljö där man måste vakta sin tunga hela tiden och konspirera och förklä orden om man vill föra in en idé som går mot vad ledning och majoritet anser. Jag passar inte in om man ska få sin karriär förstörd av att man vägrar rösta mot sin övertygelse.
Det är kanske därför det är så svårt för politiker att säga orden ”vi hade fel”. För det är verkligen tabu!
Jo, jag vet att man ibland måste göra som andra anser. För att få något gjort måste man gå ihop olika personer och därmed kompromissa. Men i den verkliga världen, utanför politiken, behövs enskilda initiativ lika mycket som kompromiss och samarbete. Om man tittar på civilsamhället, på företag och föreningar så är det ofta de som är drivande, de med unika ideer och engagemang och som VÅGAR stå för sin sak som för utvecklingen framåt.
På de jobb jag har varit i behövs det att folk samarbetar bra men det behövs också folk som vågar vara unika, komma med nya lösningar och ideer. Folk som vågar varna när något går fel. En arbetsplats (t.ex.) där man inte vågar säga att något är fel, för då bryter man mot konsensus eller känner att man riskerar att förlora jobbet, är en usel arbetsplats. Arbetsgivare som inte belönar folk som sticker ut och vågar kläcka egna ideer och som vågar varna för saker som går fel är usla företagare och arbetsgivare.
Utanför politiken behövs BÅDE samarbete och unika ideer och att man vågar gå mot strömmen. Även om detta kan vara tufft, konsensensustänkandet finns ju överallt, att man ska ”inte sticka ut för mycket”. I politiken premieras INTE att man går mot strömmen.
Kan partier ens komma därhän att de belönar de som går mot strömmen och vågar INTE följa partilinjen? Bra fråga!
Piratpartiet
Det enda parti som känns någorlunda bra är Piratpartiet. De är i praktiken de enda som för en aktiv diskussion om hur man kan utveckla demokratin i framtiden. (Förutom några mindre mikroskopiska partier och n del organisationer utanför partiväsendet.) Partiet har sina andra problem, det ska medges, men det de gör är enormt värdefullt. Att jag dessutom håller med en hel del de säger är ett stort plus.
Jag har blivit medlem igen där, Piratpartiet. För fjärde gången. Men det är med kluvna känslor för jag vill verkligen inte vara med i något parti. Jag har också tvekat mycket att bli partiaktiv där. Partiet var en marginell enfrågerörelse 2010 och gjorde GIGANTISKA misstag, som fick mig att bli ordentligt desillusionerad.
Miljön i ett parti får mig normalt sett bara att bli bedrövad. Men PP är de enda som har några ideer som kan leda till en vidareutveckling av demokratin.
Det säger något om situationen vi har. Endast genom att gå med i ett parti kan man påverka demokratin och partiväsendet. Man måste gå in i nåt man anser vara otillräckligt, dvs ett parti, för att kunna vidareutveckla det. Det är ganska absurt, om man funderar efter…
Sen är det en annan sak att jag nog inte bör kandidera till någon post. Piratpartiet skulle nog inte vilja ha mig som förtroendevald någonstans. Jag följer inte en partilinje om det går mot min övertygelse.
Jag har skrivit mer om Demokrati 2.0 här!
