”Bevare oss alla väl från folk, som vilja göra människorna lyckliga och som ha någon möjlighet att också försöka det! Man frestas att säga: hellre en dålig styrelse i gammal regi än en ny regim, som vill ge oss en ny värld! Någon har sagt att i ett idealsamhälle skulle snart alla människor begå självmord av pur ledsnad med all förträffligheten. Men det är en sak för sig. Hur många få inte sätta livet till, medan världsförbättrarna försöka att med våld göra dem lyckliga.
Både i Ryssland och Tyskland håller man nu åter på med att göra upp med folk, som råkat hysa andra meningar ån ledarna. Avvikelserna likvideras, heter det på kommunistspråket. Det finns avvikelser åt höger och avvikelser åt vänster. Båda ”likvideras” hastigt och lustigt. De i hemlighetsfullt dunkel arbetande exekutiva organen sättas i en försvarsberedskap, som kan kallas den högsta. De anklagade få icke försvara sig, man vill inte höra argument, man vill se huvuden rulla. Bara en linje erkännes: den i de heliga partiskrifterna uppdragna.
Vilken mardröm att tvingas tänka precis som någon liten teoretiserande herre, som fått för sig att världen skall frälsas just efter hans recept! Det är inte att förvåna sig över att bolsjevismen har ett ont öga till de intellektuella. De representera ju kringsynen, perspektiven, den fördomsfria kritiken. ”Den proletära självkritiken” kretsar endast kring avvikelserna från lärofaderns linje. Denna är oantastlig, den är helig, den skall bestå om också himlar och jord skola förgås genom dess förverkligande.
För människornas skull förnekar man människan. Och människorna ta formen av partiet, massan, staten, ett själlöst vidunder, som likt en gudaskymning sänker sig över världen. Hur kan detta vara ett ideal för människor, som leva i ett fritt land, som kunna andas fritt, som kunna säga sina meningar fritt? Är det slavnaturen som söker sin naturliga miljö? Nej, det är enklare än så. De som svärma för välde- och tvångsdiktaturer se sig naturligtvis själva som framtida förtryckare, icke som förtryckta. De skola tillhöra den makthavande klicken, de som skola lyckliggöras äro ”de andra”. Det skulle vara intressant att veta hur
många moskvakommunister här i landet, som på allvar önska sig underordnade den utomordentligt stränga arbetedisciplin, som sovjetstyret kräver av de producerande krafterna. Hur många hemmanazister drömma om att förbli meniga arbetsträlar i det svenska nazirike, på vilket de hoppas?
Människan har otvivelaktigt ofta en tråkig benägenhet att missbruka friheten. Men det blir i regel ofarligare än när hon sättes i stånd att missbruka tvånget.”
E.W Olsson ”frihet och tvång” 1934-12-06, SVD.
Vem var han? Jag vet inte. Det finns inte mycket på nätet om denne Eveo.
För andra exempel på antinazism i Högern på 40talet och 30talet: klicka här!
