Detta är ”work in progress”. Jag vill skriva av mig lite och delge vad som rör sig i mina tankar just nu. Därav det lite klumpiga skrivsättet. Fortsättning följer!
Är islam fredens religion? Är det kristna korset och den kristna guden alltigenom något ”gott”? Är Moses, Kristus och Muhammed ”goda”? Har islam inget med terror att göra och kristendomen inget med kolonialismen att göra? Är koranen, torah och bibeln goda böcker som inte förespråkar våld och förtryck?
Eller är islam en krigisk och hatisk religionreligion? Är det kristna korset och den kristna guden alltigenom något ”ont”? Är t.ex. Moses, Kristus och Muhammed ”onda”? Har islam något ansvar för terror i islams namn, och kristendomen ansvar för kolonialismen att göra? Är koranen, torah och bibeln onda böcker som förespråkar våld och förtryck?
Är det nåt gott att tro på Gud eller Allah? Eller är det något ont?
Svarar du ja på någon av utsagorna ovan så generaliserar du och har en svart och vit världssyn.
”Sanningen” är att en religion bara är en religion. Resultatet av religion är varken ”gott” eller ”ont”. Det är bara religion och därmed neutralt. Om resultatet av religion blir s.k. gott eller s.k. ont beror på utövarna, hur de TOLKAR sin gud och sina skrifter.
Mycket ”ont” och mycket ”gott” har gjorts i religionens namn, och alltid i ”det godas” namn. I Guds och Allahs namn har pogromer mot judar i århundraden förintat hundratusentals judar. I Guds namn slaktade kristna korsfarare mulimer. I Guds namn försvarade katolska präster slaveriet och slavhandeln till latinamerika. I Guds namn ansåg de flesta kristna i sydstaterna att slaveriet var rätt. I Guds namn har homosexuella genom alla århundraden förföljts och hatats. I Guds namn hatas muslimer i Sverige och kristna i Irak och judar i Palestina.
Det är som Göran Rosenberg skriver idag i Expressen:
För en jude kan korset aldrig bli en odelat ljus symbol. Korstågens, inkvisitionens, de antijudiska passionsspelens och de blodiga påskpogromernas kors sitter fortfarande djupt inbrända i det judiska minnet… Det finns naturligtvis helt andra och ljusare saker att säga om korset som symbol och helt andra och ljusare handlingar som korset inspirerat till, men ingen symbol går fri från sina tolkningar och från konsekvenserna av dem. En symbol som genom århundrandena inspirerat till både de mörkaste massakrer och den djupaste medmänsklighet är inte en symbol som kan användas utan tanke på tolkning och sammanhang. Detta gäller naturligtvis inte bara korset utan varje symbol som visat sig kunna inspirera till både gott och ont.
Positiva generaliseringar och islam
Att rasister använder generaliseringar om muslimer och islam, är känt. Men även antirasister generaliserar ofta. Till exempel möts utsagan att ”islam är en krigisk religion” ofta med lika generaliserande ord om att ”islam är fredens religion”. Båda utsagorna är givetvis lika fel. Både goda krafter och onda krafter anser sig ha monopol på det äkta islam. I islams namn görs både vackra och fula saker och bådagrupperna anser sig ha stöd i koranen för sina gärningar.
Men lik förbaskat är det många av oss antirasister som försöker ”motbevisa” rasisternas utsagor som om de var fel.
Problemet med rasisternas utsagor om islam som en krigisk religion är inte at de är ”fel”. Problemet är att den är onyanserad. Islam är nämligen bara en religion. Det är människorna som bär religionen som visar vad den får för resultat. Och människorna som är muslimer tolkar sin religion på olika sätt. Islam är inte enbart en kritgisk religion utan också en fredens religion. Och allt mittemellan.
Rasismen ligger i den onyanserade utsagan där man tar en del av utövarna och generaliserar negativt om dem. Rasisterna antar att alla tänker lika.
Och där har även de som generaliserar positivt ett stort problem. De tar också bara en del av de som kallar sig muslimer och generaliserar om den delen som att den är den ”sanna”.
Det är lättare att kalla de radikala, som IS och Al Qaida för ”inte muslimer”. Så försöker en del lösa problemet med hat i den egna trons namn. De är inte ”äkta muslimer”.
Vilken Allah? Vilken Gud?
Samma sak med kristendomen, givetvis.
Troende kristna har ofta svårt för det där med nyanser. Har man funnit Jesus nyligen och blivit frälst kan det vara svårt att eftersöka nyanser. Men det är lika viktigt där som inom islam.
Kristendomen är inget gott i sig. Att tro på Gud inget gott i sig. Att tro på Jesus är inget gott i sig. Bibeln är varken god eller ond, det är en bok med text i.
Därför säger det mig inte mycket om någon säger att hen tror på Gud eller följer Allah. Det är liksom bara ”jaha”, ok, för mig… Det som säger mig mer är VILKEN sorts Gud eller vilken sorts Allah man tror på. Vilken bild av Jesus eller Muhammed har man. Hur anser man att en kristen eller muslim bör agera i livet? Vilka bibel- och koranord anser man vara viktiga? Hur ser man på medmänniskan? Anser man att icke ”rätttroende” ska brinna i helvetet?
Vilken icke-gud?
Samma problem finns givetis på andra håll, som i politiska ideologier, men även inom ateismen.
Inom ateismen finns det en tendens att förklara att ateismen i sig är något gott. Om några ateister inte är så specielt goda, som kommunisterna, så förklarar man att de inte är ”äkta ateister”. Istället skulle man kunna se att ateism bara är en livsåskådning. Precis som med religionerna betyder det inte att en ateist automatiskt blir god. Om en ateist gör s.k. gott eller s.k. ont beror, som alltid, på hur individerna tolkar sin ateism.
Kommunisterna i Sovjet som masslaktade religiösa såg sig som 100% ateister. Hur bör man bemöta det? Med att säga att de inte var ateister eller genom att säga att ateism, som allt annat mänskligt, kan brukas och missbrukas. Allt beror på människosynen och livssynen.
Faran med positiva generaliseringar
Vad är faran med positiva generaliseringar? Jo den en stor fara är att man inte ser ondskan i sitt eget läger.
Får man det intutad att den egna läran och det egna lägret är något odelbart gott, så missar man lätt de problematiska delarna av den egna tron.
Jag har själv varit där. Jag var medlem av en politisk sekt med en extrem svart- och vit syn på världen: EAP. Det den egna sidan gjorde var odelat gott. Den egna traditionen var odelat god. Det fick absurda konsekvenser. Speciellt då sektens historieskrivning. Eftersom allt var svart mot vitt fanns bara goda och onda individer. Då man betraktade historiska personer klassae man dem som goda eller onda allt som talade för att en god person var god lyfte man fram, allt som var mer komplicerat och tydde på en mer problemtisk syn på världen, sopades under mattan.
Om en person man placerat i det ”goda” facket betedde sig negativt var det falskt eller ett resultat av fienders propaganda, för personen var ju per definition god och kunde bara ses som god. Därför var allt som talade mot det falskt.
Steget ut ur den politiska sekten var för mig något så enkelt som nyansering. Att jag slutade betrakta folk som helt goda eller helt onda.
Det är detta problemet jag ser med mycket av debatten om religion. Synen på Den egna sidan, eller den sida man vill försvara, som ensidigt god.
En fd bekant till mig brukar deklarera vitt och brett att islam inte tolererar rasism och är en tolerant religion.
Problemet är bara att en massa människor i hans närhet är rasister. Han är med och bjuder in rasistiska imamer som vill döda judar till Sverige. Hans vänner pratar vitt och brett negativt om shiamuslimer, kristna och judar. Men nej, de kan ju inte vara rasister, eftersom de är muslimer. Hans positiva generaliserande om islam som det 10000% perfekta och goda och ickerasistiska gör att han missar hat och rasism i det egna ledet.
Dilemmat
Men här kommer dilemmat.
När man hittat sin livsåskådning eller tro är det lätt att man anser att man ”hittat hem”, att man nu besitter sanningen och har blivit upplyst. Inom religionen har man hittat sin Gud och uppfylls av stora känslor och tankar. Gud är alltigenom God och religionen fantastisk.
Att då även kunna se de negativa sidorna av den egna åskådningen och tron, är inte så lätt. Men ack så viktigt.
Men får man det?
Att påtala problem i den egna ideologin, tron och åskådningen är inte något speciellt vanligt. När ett liberalt eller socialistiskt eller konservativt parti försöker rekrytera nya medlemmar är man inte så villiga att prata om de missar det egna partiet gjort och de övergrepp som gjorts i den egna ideologin. Ateister brukar inte analysera problemen med t.ex. kommunismens ateistiska syn eller problemet med rasism bland ateister, då de ska värva nya medlemmar. När en moské utbildar nya muslimer varans inte för hur koranen använts av folkmördare och förtryckare genom seklen. När nya kristna utbildas är det det ”glada budskapet” man sprider, man visar inte på hur kvinnor och homosexuella förtryckts genom seklen med bibeln som stöd och hur sydstaterna i USA rättfärdigade slaveri med ”gyllene regeln” och prat om fräldning som grund.
Ändå tror jag det är ditåt mänskligheten bör sträva. Efter nyanserna. Steg ett är att säga nej till rasism och fördomar om den ”andra” sidan. Steg två är att undvika positiva generaliseringar om egna sidan eller den sida man vill försvara.
Att islamofobi är något negativt betyder inte att islam automatiskt är något gott. Att hat mot kristna är något negativt betyder inte att kristendomen är något gott. Bortom etiketterna om gott och ont finns människorna. Och om man ser till mer än de generaliserande etiketterna kan man finna att bland de utsatta för kristofobi finns en massa hat och bland de utsatta för islamofobi finns folk som hatar, och att den egna sidan är full av hat och fördomar som måste bekämpas.
