Detta är ett ALLDELES för långt inlägg. Det är späckat med källor och referenser och rör Mohamed Omar. Han var för några år sen var en av Sveriges värsta rasister och en ledande förintelseförnekare, och är numera kommunistisk revisionist och aktivist i ett stalinistiskt parti som beundrar Nordkorea. Jag är medveten om att få kommer att läsa inlägget på grund av den längd inlägget har. Men den som undrar vad Mohamed Omar gör just nu lär finna artikeln viktig och informativ. Extrema kommunister och en del i Omars fanclub lär dock bli ganska arga…
I förra veckan hade jag ett bråk med några andra antirasister. I en grupp i Facebook diskuterades ett initiativ där Mohamed Omar, den fd (?) förintelseförnekaren och antisemiten, deltog. Jag skrev då att jag var tveksam till om hur ärlig Omar är idag. han var en av Sveriges värsta rasister, skrev jag, och jag skrev att jag ansåg att det var en massa konstigheter i samband med att han ”hoppade av” från rasismen. Jag länkade till en artikel jag skrev 2012. Jag skrev dessutom att han hade konstiga personer kring sig, och ifrågasatte det också.
Resultatet blev att jag fick ta emot skäll från en massa antirasister (samtliga från vänstern) som ansåg att jag smutskastade Omar och att jag dessutom ljög då jag kallade honom grov rasist eftersom förintelseförnekelse inte är rasism (!).
Det blev lite ståhej kring detta på min Facebooksida och kring blogginlägget jag skrev.
Efteråt har jag funderat mycket kring detta. Jag har fått ganska bisarra reaktioner den sista tiden då jag nämnt Omar, och alla som reagerat är från vänstern. Vad kan detta bero på?
Nazirevisionism
Frågan var alltså: kan man lita på Mohamed Omar.
Nu har jag studerat det lite närmare och svaret på den frågan är NEJ!
Men först några ord om honom. Varför är det befogat att hålla ögonen på Omar. Omar blev stor runt 2007 i det kulturella Sverige och hyllades i media som en ”progressiv muslim”. Detta trots att man redan då visste att han varit bundis med de ärkekonservativa nationalisterna och nazisterna runt Jonas De Geer och hyllade Khomeini. 2009 hoppade han av kultureliten, kallade sig islamist och började samarbeta med förintelseförnekare. Omar ville bli 2000-talets Ahmed Rami, den som enade alla krafter som slogs mot ”sionisternas lögner” som t.ex. förintelsen.
Förra året hoppade han av igen och ångrade sin antisemitism. Men många tvivlade på ärligheten.
Anledningen var att han bad om ursäkt för sin antisemitism, till alla, utom de judar som drabbats av hans hat (!).
Antisemitismen hjälper den israeliska ockupations- och expansionspolitiken. Den gör nämligen att Israel kan framställa dess kritiker som antisemiter och därmed lättare avfärda dem. I stället för att tala om folkrätt, ockupation och mänskliga rättigheter leder man in samtalet på problemet med antisemitism…
Jag har skadat palestiniernas sak och andras sak och jag ber om ursäkt för det. Framför allt vill jag framföra min ursäkt till palestinierna i Sverige som så länge kämpat i motvind. De har nog med bekymmer. Det sista de behövde var en ”vän” av mitt slag.
Som de amerikanska rasister som på 60-talet sa ”jag ber om ursäkt för att jag skadat mina vita bröder när jag hatat niggrer”. På den nivån var det då Omar bad om ”ursäkt”.
Efter några månader bad han även judarna om ursäkt. Men hur ärligt var det, kan man undra och det undrade jag också förra året… Att han dessutom har mage att ännu anse att han var förföljd och förtalad under sin ”antisemitiska period” och kalla det en ”tonårskris” (han är född 1976) är också en aning konstigt.
Extrem kommunist
Vad gör då Omar idag?
Han har blivit aktivist för Kommunistiska Partiet och skribent för SKP, Sveriges Kommunistiska parti samt Folket i Bild/Kulturfront.
Fast mest av allt umgås han med KP. Han håller tal för Kommunistiska Partiet på första maj. Han sprider Kommunistiska Partiets material på facebook och demonstrerar återigen mot Israel och sionismen tillsammans med KP. Han deltar i antisionistiska konferenser, arrangerade av KP där terrorgruppen PFLP är representerat och pratar med Hizbolla-anhängare på Röda Stjärnan i Uppsala.
Hans vän i PFLP, Fayek Saleh har för övrigt hängt med några år nu, de var vänner även då han var förintelseförnekare och antisemit. De båda kritiserar ofta och gärna Israel. Inget fel i det, men givetvis utan att nämna palestinska övergrepp mot israeler eller palestinsk antisemitism. De samarbetar båda med Kommunistiska Partiet.
Han verkar fortfarande anse att Irans diktator Khomeini var relativt hygglig.
Och Omar publicerar bilder på sin Facebook på sina nya idoler…
Kort och gott har han blivit ärkekommunist och närmat sig den vänster som än idag hyllar Sovjetunionen, Stalin, Cuba, Nordkorea och liknande kommunistiska ”progressiva” fenomen.
Kommunistisk revisionism
Från att ha pysslat med historierevisionism där han ifrågasatte förintelsen, har Omar nu vänt. men han är lika revisionistisk som förr. Nu är det Stalin, Sovjet och kommunismens brott som han relativiserar.
En bokrecension på FiB innehåller några konstiga formuleringar. Det gäller en bok om kommunismen av tariq Ali. Där levererar Omar dessa tankar om frågan om kommunism, demokrati och öppenhet.
”Här berör Ali en viktig fråga: hur mycket ”öppenhet” kan ett samhälle under belägring tillåta sig? Det är lätt för ett samhälle att vara ”öppet” när det är starkt och ohotat som samhällena i väst. Man får inte glömma att de kommunistiska staterna var i underläge och utsattes för militär, medial och ekonomisk krigföring från västimperialismen. Hur mycket ”öppenhet” kan en stat som ”går mot strömmen” tillåta? Frågan är relevant när vi diskuterar stater som Venezuela, Nordkorea, Syrien, Kuba och Iran. Kan inte fienden, med sina större resurser, utnyttja ”öppenheten” för sina egna syften? (…)
Det må vara moraliskt riktigt att kräva större yttrandefrihet även i stater belägrade av USA-imperialismen, men frågan är om det är realistiskt… Sovjetunionen led av brist på yttrandefrihet och demokrati, men samtidigt var det dess förtjänst att Hitler förlorade kriget. ”Det råder knappast något tvivel om att det var Sovjetunionens motstånd som förhindrade att hela Europa kollapsade inför nazismen.” (s. 45) När jag läser detta undrar jag: hade detta motstånd varit möjligt utan ”den primitiva stalinismens” hårdhet? Hade Sovjetunionen kunnat prestera som det gjorde, med samma enhet och järnvilja, om det hade varit mera ”öppet”? Det är onekligen en intressant och kanske också en obekväm fråga…
Vad är detta? Han relativiserar Sovjets brist på yttrandefrihet och stalinismens hårda metoder? Vad är detta? Och några udda formuleringar om att stalinismen kanske inte var så illa, vad är det??
Svaret är att det är revisionism. Denna revisionism kan bäst förstås om man studerar vad Kommunistiska Partiet står för.
Kommunistiska Partiet och demokratin
Förklaringen på varför Omar relativiserar Sovjets terror får man om man studerar vad Kommunistiska Partiet står för.
Kommunistiska Partiet är antidemokratiskt och har förtryckarregimer som sin förebild.
KP pratar i och för sig gärna om demokrati men på klassiskt kommunistiskt manér. Som Lenin och Stalin brukade.. Lenin uttalade sig ofta för demokrati. Men demokrati var bara något som skulle omfatta de som var positiva till revolutionen och kommunismen, och de som var av rätt klass, dvs arbetarklassen, som Lenin såg det. Alla som var motståndare till revolutionen, till kommunismen, alla som var för privategendom och som var av en annan klass än arbetare, skulle INTE omfattas av demokratin. De var parasiter som skulle slås ner, med våld om nödvändigt.
Kommunistiska Partiet, Omars vänner och kollegor, håller med.
”Givetvis kan socialismen inte tillåta kontrarevolutionär verksamhet. ” (källa)
”När detta väl är sagt tvingas jag dessvärre återgå till mitt mer hårdföra jag, ty grunden för debatten är huruvida socialismen av demokratiska skäl måste respektera kontrarevolutionens demokratiska rättigheter. Det anser jag inte, lika lite som jag anser att de borgerligt demokratiska rättigheterna är ”eviga och självklara mänskliga rättigheter… Socialismen är det ena klassens undertryckande av den andra, med våld om så krävs.” (källa)
Ickesocialister har inte nån rätt till demokrati, enligt KP:
Jag skall återkomma till frågan om de demokratiska rättigheterna under socialismen lite senare, men redan här vill jag understryka att de inskränkningar som jag ser som tänkbara och kanske nödvändiga inför ett kontrarevolutionärt hot, endast omfattar den exproprierade bourgeoisien. För arbetarklassen och folkets breda massor, för den överväldigande majoriteten av befolkningen, gäller inte – och får inte gälla – några inskränkningar… Den kritiske arbetaren skall inte bara kunna, utan skall uppmuntras och efterhand känna det som en skyldighet att kritisera allt som han eller hon finner felaktigt… Det är för mig en självklarhet, men enligt min uppfattning har det inte det minsta med den just besegrade bourgeoisiens rättigheter att göra. Det är en helt annan fråga, en fråga om förhållandet mellan klasserna.” (…)
”Låt mig med detta gå över till den fråga som kamraterna är mest bekymrade över, den om de demokratiska rättigheternas ställning under socialismen. Eller rättare sagt frågan om den just besegrade bourgeoisien per automatik och per definition skall omfattas av dessa rättigheter.
I Staten och revolutionen gav Lenin ett rakt svar på den frågan:
”Demokrati för folkets överväldigande majoritet och undertryckande av folkets exploatörer och förtryckare med våld, dvs. deras uteslutande ur demokratin – detta är demokratins nya form under övergången från kapitalism till kommunism.” (Staten och revolutionen. Proletärkultur, sidan 94.)
Det kan synas benhårt – ”deras uteslutning ur demokratin” – men är i själva verket en nödvändig slutsats av socialismens själva karaktär, av dess karaktär av övergång från klassamhälle till klasslöst samhälle.” (…)
Men det betyder givetvis ett kategoriskt avvisande av artikel 17 i samma deklaration, den om rätten till och skydd av egendom. Socialismen fråntar bourgeoisien den ”mänskliga rätten” att vara bourgeoisie.
Med en sådan syn på våld, demokrati och mänskliga rättigheter kan man undra vad de säger om Nordkorea och Sovjetunionen. Låt oss titta på det!
Kommunistiska partiet, Sovjet och Nordkorea
Jo, de påstår att i Sovjet var demokratin levande…
”Det för alldeles för långt att gå in på detaljer här, bara det sovjetiska valsystemet, med avsättbara förtroendevalda som faktiskt avsattes om de missbrukade det förtroende som det ständigt arbetande valdistriktet givit dem, och de sk CDR-kommittérna på Kuba skulle vara värda egna artiklar. Låt mig bara anföra en vittnesbörd som något slår hål på myten om den socialistiska ”ofriheten”, anfört av den franske författaren och filosofen Jean-Paul Sartre, som ingalunda var kommunist. Efter en resa till Sovjetunionen i början av 1950-talet, som av borgerligheten brukar betecknas som ”ofrihetens” allra mörkaste tid, skrev Sartre följande:
”Det vore fel att tro att sovjetmedborgaren inte sjunger ut vad han har på hjärtat och att han behåller sin kritik för sig själv. Så är det inte. Han kritiserar mera och mycket effektivare än vi ”
Utrensningarna under Stalins tid var inte så farliga enligt KP…
”Utrensningarna, eller uteslutningarna i det sovjetiska kommunistpartiet och de politiska rättegångarna i Moskva under 1930-talet är två av favoritfrågorna för de borgerliga propagandamakarna. De tas upp gång på gång i borgerliga massmedier vilka ger allmänheten en fullständigt lögnaktig och falsk bild av utrensningarna, de politiska rättegångarna och dåtidens Sovjet.
Syftet är att smutskasta socialismen och Sovjetunionen för att hindra dagens människor från att lyssna på kommunisterna och få dem att acceptera kapitalismen som något oundvikligt. Det är därför viktigt att få klarhet i detta kapitel av Sovjetunionens historia. Både för att kunna bekämpa borgarnas lögner och för att förstå de svårigheter som bolsjevikerna mötte i den revolutionära omvandlingen.
Ny historisk forskning har gjorts på detta område vilken är en av grunderna för broschyren. I övrigt använder undertecknad litteratur och dokument från 1930- och 40-talen vilka för länge sedan har fallit i glömska eller är helt okända för de flesta.”
ja, så kan vi fortsätta. I partiets propaganda utmålas Pragkuppen 1948 som helt ok, liksom kuppen 1968, och Mao var en riktigt progressiv kille som byggde ett nytt Kina.
Och Nordkorea då? Ja, Nordkoreas flagga brukar vaja vid deras demonstrationer. Så här beskriver de Nordkorea:
”I uppskattar Nordkoreas ståndaktighet i kampen mot imperialismen och för fred och försoning på den koreanska halvön. Vi uppskattar den socialistiska jämlikhetspolitiken, som delar knappa resurser rättvist och som gör Nordkorea till ett av väldens mest jämlika länder, med fri skola, fri sjukvård och fria bostäder. Vi uppskattar planmässigheten i samhällsutvecklingen, som samlar resurserna där de behövs bäst, inte där de ger högst vinst. Vi uppskattar att alla stats- och partitjänstemän måste jobba i produktionen en månad om året.
Varför skall vi ta avstånd från allt detta för att vi inte gillar andra delar av politiken. Blir de fria bostäderna mindre socialistiska för att vi tycker illa om kulten av familjen Kim? Skall vi ta avstånd från kraven på partitjänstemännen för att vi inte delar jucheideologins syn på klasskampen?
Den koreanska socialismen är mycket koreansk. ”
”Jag upplevde en fantastisk solidaritet mellan människor i Nordkorea. Ingen skor sig på någon annan. I Pyongyang ligger ingen hemma och dör av ensamhet”. ”Det finns en omtanke om medmänniskorna i Nordkorea vi kan lära av.”
Antisemitismen då?
Om Kommunistiska Partiets syn på judar vet jag inte mycket. Men jag noterar man gärna umgås med, och pratar väl om, Hizbolla, PFLP, och Hamas, utan att kritisera dem för deras judehat. I partiets ögon står Hamas för motstånd mot förtryck. Att partiet Hamas vill utrota alla judar nämns liksom inte ens. Så här låter det.
Israels välrustade krigsmaskin bombar bostäder, skolor och sjukvårdskliniker. Människor mördas, invalidiseras och blir psykiskt märkta för resten av sina liv. Att i denna fruktansvärda situation framhålla det palestinska folkets motstånd känns svårt. Men frågan om motståndet är central.
Ett huvudsyfte med Israels anfall mot Gaza är att slå ner på Hamas och övriga palestinska organisationer som kämpar för sitt folks nationella befrielse. Palestiniernas vägran att underkasta sig Israel utgör ett ständigt hot mot den koloniala statsbildningen. Men också mot imperialismens intressen, eftersom Israel agerar som USA:s förlängda arm i det oljerika Mellanöstern.
Vänsterextremism lika illa som högerextremism
En del av läsarna kanske invänder, att ”jamen Kommunistiska Partiet och Mohamed Omar är ju antirasister” och tycker att jag försöker splittra den antirasistiska rörelsen. Andra kanske invänder att Kommunistiska Partiet är så litet, några hundra aktiva bara, varför skriva om dem?
Det spelar ingen roll. Stalin var lika illa som Hitler. Sovjet och Kina under Mao mördade människor lika vilt som någonsin nazityskland mördade människor.
Om inte vi antirasister kan hålla rent hus och rena bort antidemokratiska rörelser från våra led, hur ska vi vinna trovärdighet i vår kamp för en ”konsekvent antirasism” som står upp för demokratiska fri- och rättigheter?
För övrigt har Kommunistiska Partiet fler aktiva än Svenska Motståndsrörelsen. Ska vi sluta bevaka nazisterna bara för att de är små?
Så till de av mina f.d vänner som ogillade att jag kallade Mohamed Omar grov rasist, och som tyckte jag hade fel som ifrågasatte Omars nuvarande politiska engagemang, vill jag säga detta: Jag hade fel som sa att Omar KANSKE ännu var en otrevlig extremist och ett hot mot demokratin. Det råder INGET tvivel om att Omar ännu är ett hot, lika mycket som då han hatade judar och spred antisemitiska lögner. Kommunistiska partiet är inga gullungar!
Fast numera umgås han inte med de som relativiserar nazityskland, utan de som relativiserar Sovjet, Nordkorea och Stalin.
Mohamed Omar bjuds numera in till radioprogram och intervjuas av media igen. Han håller på att komma in i värmen igen och bli rumsren. Om han hade varit aktiv i ett nazistparti som hade hyllat Nazityskland hade nog ingen bjudit in honom. Men nu är han med i samma parti som den goe Sven Wollter och då bemöts han annorlunda. För KP kallar ju sig antirasister…
PS
Hur är det med Omars antisemitism numera?
Jag vet inte men i december förra året försvarade han ännu revisionisten Lasse Wilhelmsson (som förnekar förintelsen) i ett numera borttaget blogginlägg.
Åsa Linderborg kallade sig ”yttrandefrihetsfundamentalist”. Det ingav respekt. Jag trodde på henne. Men nu har något djupt olustigt hänt. Plötsligt vill den före detta yttrandefrihetsfundamentalisten väcka åtal mot tänkare och författare.
I artikeln ”Nu granskar vi skiten” (28/11 2012) meddelar Linderborg att Aftonbladets kulturredaktion låtit anlita jurister för att granska böcker och andra publikationer. En av de böcker hon vill granska heter Världen är upp och ner? och är skriven av Lasse Wilhelmson. Hon påstår att Wilhelmson hatar judar. Det är fel.
Wilhelmson är ingen hatare. Han är en tänkare. Han har själv judisk släktbakgrund, vilket gjort att han börjat fundera kring sin egen identitet samt judisk identitet generellt. Jag känner Wilhelmson och kan intyga att han är en fredlig och mycket vänlig äldre herre som bedriver egen forskning. Han drivs av en lust att förstå. Han kan under inga omständigheter jämföras med vulgära hetsare som Carl P Herslow, ordförande i Skånepartiet.
