Drömmen om Sverige för de flesta flyktingar handlar inte om sill och potatis och om att anpassa sig till svenska kulturen. Ju mer jag pratar med flyktingar inser jag att drömmen om Sverige för de flesta handlar om fred och frihet och välstånd, men också om landet där man får vara sig själv. Sverige är landet där där ingen tvingar dig att anpassa dig, du får tänka vad du vill, säga vad du vill och vara den du vill och alla behandlas lika.
Drömmen om Sverige runt om i världen, är ganska lik den dröm svenskar hade om USA för hundra år sen.
I Sverige fick inte arbetarna vara de de var. De frikyrkliga förföljdes. I USA fanns fred och frihet och välstånd, men också rätten att vara den man var. Där fanns ingen överhet som stängde bönelokalerna för de frikyrkliga eller ryckte slöjan från kvinnorna. Där fanns ingen överhet som inte tillät dig att läsa biben som du ville läsa bibeln. Var du en förföljd minoritet från någonstans i Europa, eller var du en fattig dräng eller tillhörde ett parti eller en kyrka som överheten eller majoritetskulturen inte gillade så öppnade USA sina armar för sig.
Som det står inristat på Frihetsgudinnan i New Yorks hamn:
”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
En del av de asylsökande jag mött under åren kommer hit för att de vill ha rättigheter som kvinnor. De kastar kanske slöjan första dagen här. En del andra vill få lov att vara homosexuella. Andra vill få lov att leva fritt i en demokrati, och i fred, utan korrupta överheter som bestämmer över dem. Men gemensamt för alla är att de vill vara det de är.
”Sverige är landet där man tycker om muslimer. Vi kan vara de vi är där. Där är man för demokrati och kvinnor kan göra allt män kan göra. Vi behöver inte anpassa oss efter nån överhet eller nån majoritetetskultur där.”
Ja ni läste rätt. Rätten att få vara muslim, homosexuell, kristen, drus, afghan, eritrean och få vara exakt den man är, är drömmen om Sverige. En dröm som liknar den dröm svenskar bar när de flydde förtrycket och fatigdomen i Sverige för 130 år sedan.
Vad tror ni det gör av drömmen om Sverige när rabiata rasister och olika förståsigpåare vill rycka av kvinnorna slöjan och tvinga dem att hälsa exakt som man gör här i Sverige?
Steg för stegbryter vi ner drömmen om Sverige hos de som kommer hit.
Först i migrationsverket. De får höra att Sverige är den stora demokratin. Ändå lyssnar inte migrationsverket nämnvärt på flyktingars önskningar och klagomål. De får höra att i Sverige behandlas alla lika, ändå ser de att vissa flyktingar får uppehållstillstånd efter 3-4 månader, medan andra får vänta ett och ett halvt år. Dessutom finns inga jobb och ingen praktik och det verkar inte som om man bryr sig nämnvärt om att de nyanlända ska lära sig svenska, för det är si och så med det på boendet.
Sen ser de att det finns rasism här. Och hutlösa fördomar. Mot deras kulturer, mot deras tolkning av kristendomen och mot islam. Det är inte så självklart att man ska kunna få leva som man vill längre. Hijaben vill några rycka av kvinnorna. Man förväntas hälsa på svenskt sätt. Man förväntas inte vara för religiös. Man förväntas äta som svenskar gör och vad svenskar gör, äta skita och drömma svenskt. man läser om en svensk muslim som kastas ur politiken, förtalas och beskylls för att vara allt från vådtäktsman till IS för att han hälsar på kvinnor hjärtligt, men på ett annorlunda sätt. Ett som många kvinnor också hälsar på män på.
Men drömmen om Sverige var inte att äta, skita och drömma och hälsa svenskt, att anpassa sig efter nån majoritetskultur. Det är inte vad man tänkte när man satt i skyddsrummet i krigets Aleppo och drömde drömmen om Sverige. Och längtade efter att få leva som den man är, i frihet.
Sen när man väl får uppehållstillståndet finns det inga jobb eller bostäder. Det talas om att du nog får vänta upp emot 15 år innan du får heltidsjobb. Du möter afrikaner som aldrig haft ett jobb under hela sin tid här. Man flyttar till en storstad och till ett område där nästan ingen pratar svenska för där finns jobben, och man gråter för man ville bo i en liten lugn ort där barnen kunde lära sig svenska snabbt. Istället bor man i ett område där alla pratar samma språk som man själv gör, där skolorna är usla och brottsligheten hög. Samtidigt som majoritetssvenskar hutar med fingret och säger att ”du måste bli som oss”.
Det var inte så drömmen om amerika var för våra förfäder. Drömmen om amerikna handlade inte om att bli nån sorts angloamerikan. Drömmen om amerika var att få vara den man var och leva i frihet, fred och välstånd. Att få vara den man var även om man var djupt troende kristen och ville leva kristet, på det sätt man själv valde.
Drömmen om Sverige handlar inte om arbetslöshet, byråkrati, att inte få lära sig svenska eller att tvingas anpassa sig efter majoritetskulturen.
Drömmen om Sverige för de från muslimska länder kan handla om att få lov att vara muslim, den man är. Att få bära hijab och hälsa som man vill. Att få be fem gånger om dagen. I fred och frihet och välstånd. Att få lov att vara både muslim på det sätt man själv vill, och stark självständig och FRI kvinna. Att få vara den man är. Ska vi rycka det från dem?
Är inte drömmen om Sverige mer än sill och potäter och att hälsa med handskakningar som en ”riktig svensk”?
PS
Och ingenstans antyder jag att man måste tolerera homofobi, kvinnoförtryck, rasism, etc. Man kan ha rätt att vara annorlunda även om man försvarar homosexuellas rätt, och kvinnors rätt, och jobbar mot IS.
