En av krönkikörerna på sverigedemokratiska nättidningen Samtiden är Mohamed Omar. Han skriver även till vardags på Det Goda Samhället. Hans skriverier får stor uppmärksamhet och delas mycket, framför allt i islamofobiska kretsar, men även bland folk som egentligen inte är islamhatare. Därför känns det som om det är dags att vi påminner oss lite om vem Omar är och vad han har varit.
Omar har gjort en resa som är ganska egendomlig. Han pendlar ständigt mellan extremerna. Det är om denna resa denna artikel handlar.
1: Förintelseförnekaren
Omar började som poet och kulturpersonlighet. En person som beundrades av många. Han förutspåddes en lysande karriär. Han sågs som en liberal muslimsk röst och en ung mäktig kulturpersonlighet fram tills 2009, då han till mångas förvåning plötsligt definierade sig som radikal islamist.
Att folk var förvånade är i sig hårresande. Omar gjorde ingen hemlighet av sin beundran för den konservativa antidemokraten Tage Lindbom och fascisten Jonas de Geer under sin liberala period. Men mer om det senare.
Efter ”avhoppet” till islamismen gick det snabbt utför. Omar började förneka förintelsen. Han tog kontakt med ledande antisemiter som Ahmed rami, Israel Shamir, Lars Adelskogh och Lasse Wilhelmsson. Dessa intervjuades på hans blogg. Han varvade judehat med homofoba uttalanden om att homosexualiteten borde kriminaliseras.
För den som vill veta hur det såg ut under hans period som förintelseförnekare finns det en hel del material om detta på internet. Jonathan leman följde noga det som hände under denna tiden på sin blogg. Expo har också skrivit en hel del. Även Svenska Kommitten mot Antisemitism.
SvD beskrev Omars ganska träffande 2009:
På hemsidan intervjuar Omar förintelseförnekare och kända antisemiter och bjuder in dem för att hålla föreläsningar. Kaliber driver på goda grunder tesen att Omar är spindeln i nätet i den nybildade, oheliga allians som uppstått mellan ett antal nazister, radikala muslimer och folk på yttersta vänsterkanten som i judarna funnit en gemensam fiende. På Omars hemsida – Ramis nya plattform – kan Ahmed Rami till exempel utrycka att ”judendomen är som en kemisk ockupation av Sverige, en cancer som vi inte har någon immunitet mot”.
Hans blogg från denna tiden finns bevarad på archive.org. Som synes slutade han skriva i maj 2012. In i det sista spred han förintelseförnekande propaganda.
Under försommaren 2012 gjorde han ett nytt avhopp. Han lämnade den radikala islamismen och stegvis även den öppna antisemitismen.
Någon som var imponerad av avhoppet var prästen Annika Borg som väldigt tidigt tog Omar i försvar, till och med innan hans formella ursäkt. Redan i20:e maj 2012 prisade Annika Borg Omar i kristen opinion som om Omar var en rumsren avhoppad islamist. Detta var fem dagar efter Omar skrev en antisemitisk artikel på sin blogg om om hur judar etniskt rensar palestina (intervju med förintelseförnekaren Adelskogh). Som Seglora Smedja skrev på den tiden var det anmärkningsvärt att Annika Borg valde att lyfta fram en känd antisemit i debatten mot islam. Det bör noteras att Borg fram tills förra året samarbetade med Omar, eftersom Borg fram 2015 var en av de drivande krafterna år 2015 bakom ”Det Goda Samhället”..
Han hoppade av från islamismen i maj 2012, som sagt, och gjorde sen avbön från judehatet i juli och bad då om ursäkt för sin antisemitism, men til palestinierna, inte till de judar som drabbats av hans hat (!).
Antisemitismen hjälper den israeliska ockupations- och expansionspolitiken. Den gör nämligen att Israel kan framställa dess kritiker som antisemiter och därmed lättare avfärda dem. I stället för att tala om folkrätt, ockupation och mänskliga rättigheter leder man in samtalet på problemet med antisemitism…
Jag har skadat palestiniernas sak och andras sak och jag ber om ursäkt för det. Framför allt vill jag framföra min ursäkt till palestinierna i Sverige som så länge kämpat i motvind. De har nog med bekymmer. Det sista de behövde var en ”vän” av mitt slag.
Inte förrän efter ytterligare några månader kom något som kunde likna en ursäkt till judarna också. Men hur ärligt var det, kan man undra och det undrade jag också vid den tiden. Att han dessutom hade mage att ännu anse att han varit förföljd och förtalad under sin ”antisemitiska period” och kalla det en ”tonårskris” (han är född 1976) är också en aning konstigt. Dessutom började han umgås med kommunister. Och inte vilka som helst utan stalinisterna i Kommunistiska Partiet.
2. Kommunisten Omar
Omar hittade nya vänner snabbt i extremvänstern. Omar blev aktivist i Kommunistiska Partiet och skribent för SKP, Sveriges Kommunistiska parti, samt skrev för Folket i Bild/Kulturfront.
Fast mest av allt umgås han med Kommunistiska partiet. Han höll tal för Kommunistiska Partiet på första maj. Han spred Kommunistiska Partiets material på facebook och demonstrerade återigen mot Israel och sionismen, men tillsammans med KP. Han deltog i antisionistiska konferenser, arrangerade av KP där terrorgruppen PFLP var representerat och pratade med Hizbolla-anhängare på Röda Stjärnan i Uppsala. Han hängde men sin vän i PFLP Fayek Saleh, som han kände sen sin tid som förintelseförnekare och antisemit. De båda kritiserade ofta och gärna Israel, men givetvis utan att nämna palestinska övergrepp mot israeler eller palestinsk antisemitism. De samarbetar båda med Kommunistiska Partiet.
Och Omar publicerade bilder på sin Facebook på sina nya idoler…
Kommunistiska Partiet är inte vilka som helst. De hyllar som än idag Sovjetunionen, Cuba, Nordkorea och liknande kommunistiska ”progressiva” fenomen. De beskrevs med rätta som antidemokrater och stalinister.
Och från att ha varit antisemitisk revisionist som förnekade nazisters förintelse svängde Omar öppet och började förneka Stalins förintelse. En bokrecension på FiB som Omar skrev om en bok om kommunisten avtariq Ali är avslöjande. Där levererar Omar dessa tankar om frågan om kommunism, demokrati och öppenhet.
”Här berör Ali en viktig fråga: hur mycket ”öppenhet” kan ett samhälle under belägring tillåta sig? Det är lätt för ett samhälle att vara ”öppet” när det är starkt och ohotat som samhällena i väst. Man får inte glömma att de kommunistiska staterna var i underläge och utsattes för militär, medial och ekonomisk krigföring från västimperialismen. Hur mycket ”öppenhet” kan en stat som ”går mot strömmen” tillåta? Frågan är relevant när vi diskuterar stater som Venezuela, Nordkorea, Syrien, Kuba och Iran. Kan inte fienden, med sina större resurser, utnyttja ”öppenheten” för sina egna syften? (…)
Det må vara moraliskt riktigt att kräva större yttrandefrihet även i stater belägrade av USA-imperialismen, men frågan är om det är realistiskt… Sovjetunionen led av brist på yttrandefrihet och demokrati, men samtidigt var det dess förtjänst att Hitler förlorade kriget. ”Det råder knappast något tvivel om att det var Sovjetunionens motstånd som förhindrade att hela Europa kollapsade inför nazismen.” (s. 45) När jag läser detta undrar jag: hade detta motstånd varit möjligt utan ”den primitiva stalinismens” hårdhet? Hade Sovjetunionen kunnat prestera som det gjorde, med samma enhet och järnvilja, om det hade varit mera ”öppet”? Det är onekligen en intressant och kanske också en obekväm fråga…
Han relativiserar Sovjets brist på yttrandefrihet och stalinismens hårda metoder. Och några udda formuleringar om att stalinismen kanske inte var så illa. Revisionism än en gång, men från vänster.
3. islamofoben?
Omar har sen 2014 dragits från även kommunismen. Till en början beskrev han sig som ännu troende muslim, men idag ser han sig som ateist. Och han har börjat skriva för Samtiden.
Att ta steget och börja skriva för sverigedemokraterna är ett stort steg. Då måste man på något sätt ha tolererat Sd:s syn på islam som fienden. Och svepande generaliseringar om islam ser man ganska ofta i Omars skriverier numera. Problemet är enligt honom HELA islam. Islam i sin helhet behöver reformeras.
Poblemet är inte extremisters tolkningar av islam utan problemet ligger i islam självt, i koranen och i profeten Muhammed. Eller som Omar skriver:
Allt fler människor förstår att det inte bara är tillämpningen av islam som är problemet utan att det finns saker i själva läran, ja i islams grundtexter, som är problematiska.
Quo Vadis?
Man är skyldig att ge människor både en första och andra chans. Och tredje för den delen också. Därför har alla som närmat sig Omar för att se om hans avhopp från islamismen och kommunismen varit äkta. Det har ibland verkat så.
Men samtidigt finns det hos Omar en tvärsäkerhet som oroar. Vad han än har ansett har världen varit svart och vit. Han har haft insikt i sanningen och alla som inte haft den insikten har kort och gott varit idioter.
Även jag har hoppat av från en sekt. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet. Man hoppar inte av från politisk sekterism och är tvärsäker över vad man anser om saker och ting. För mig var det flera år av funderingar innan jag kunde bygga en stabil grund att stå på igen.
Och det hela började långt innan det berömda ”avhoppet” 2009. Det började med kontakterna med Jonas De Geer och en tänkare som hette Tage Lindbom.
4. Jonas De Geer och Mohamed Omar
Mitt under den tid Mohamed Omar var så kallad islamist, alltså 2009, försökte han närma sig en person han hyste stor beundran för. Nämligen fascisten Jonas de Geer. I en diskussion i Oskoreis blogg sökte Omar kontakt med De Geer och påstod att han bara lurat alla och låtsas vara liberal:
De Geer borde ha känt till mina ”lekar” då jag på en middag i Stockholm för många år sedan skröt om hur jag hade lurat på någon vänstertidning mina fjolliga dikter och alla asgarvade.
Men jag ångrar att jag använde hans riktiga namn, det borde jag inte ha gjort, det var ojuste mot honom. Jag ville bara testa hur pass imbecilla och PK dessa vänsterliberala gaynissar var, och de svalde allt med hull och hår.
De Geer är en man som jag har djup respekt för, har alltid haft det, han var en som jag såg upp till i min ungdom, och som jag har tänkt på som en broder…
På det svarade Omar:
Omar Är du här? Det var länge se’n. Tänk att återses så här – hos Oskorei i cyberrymden, helt apropå.
Det lär ta tid att övertyga mig och många andra att du lagt av dig narrkåpan för gott. Den blir ”second nature” för vissa.
Du har hursomhelst visat stort kurage på sistone.
Vem är då Jonas De Geer? Antisemit, fascist och nazist. Just nu är han mest känd för att vara den intellektuella kraften bakom poden Motgift. Expo beskriver den så här:
Den startades som en del av nazistiska Svenskarnas partis propagandaapparat under namnet Radio framåt, men med tiden blev den oberoende från partiet och bytte sedermera namn till Motgift. Projektet har haft gäster från flera högerextrema organisationer som Nordisk ungdom, Svenskarnas parti och Motpol. Nu storsatsar Motgift. Nyligen lanserades en insamlingskampanj för att finansiera dagliga sändningar. Redaktionen uppger att de samlat in målet på 20 000 kronor per månad för de närmaste fem månaderna. Samtidigt driver Motgift en webbutik.
Motgift drivs av Dan Eriksson, Magnus Söderman och Jonas De Geer, samtliga veteraner inom vit makt-miljön och som tidigare varit aktiva i nazistiska Svenskarnas parti. De Geer har en bakgrund som redaktör i den konservativa tidningen Salt.
I Motgifts sändningar hyllas nazistiska terrororganisationer som amerikanska The Order och det talas om ”raskrig”. Det förekommer även rena våldsuppmaningar. I ett avsnitt från december 2014 säger Jonas De Geer:
”Faktum är att folk borde ut och hänga folk i lyktstolpar, bränna bilar och skjuta människor.”podden Motgift.
De Geer och Motgift är idag öppet nationalsocialistiska. Otaliga exempel på det finns på podden. De hyllar nationalsocialism, gamla nazistpartier och har Hitler som förebild.
Men De Geers nationalsocialsm har gamla anor.
Detta inlägg på en nationell blogg var första tecknet på att De Geer och Mohamed Omar återetablerade kontakten med varandra. Under tiden som följde 2009 kunde man se många tecken på närmandet mellan Mohamed Omar och de högernationella. Ömessidiga intervjuer och ord om beundran. Omar intervjuades t.ex. i bloggen Oskorei och i Nationell.nu.
Den galenskapen är inte föremålet för denna artikel. Vi ska istället titta närmare på det intressanta faktum att Omar och De Geer känt varandra tidigare.
4. I Tage Lindboms krets
När Omar hoppade av till islamismen och började prisa förintelseförnekare 2009 kom det som en överraskning för de flesta. Men inte för oss som kände till att Omar flera år tidigare umgått med Jonas De Geer i Tage Lindboms konservativa krets.
2009 skrev Omar i sin blogg:
– Under första hälften av 90-talet fanns jag med i utkanterna av kretsen kring den högerradikale regimkritikern Jonas De Geer och samtidsmagasinet Salt. Vi träffades ibland i hans lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och ibland i en villa i Bromma. Vi var unga och ville ha drastiska förändringar, ja uppror…
Jonas De Geer hade en god, nästan familjär, relation till Tage Lindbom, som i muslimska kretsar var känd som Sidi Zayd. Enligt människor som stod dem nära kontemplerade Jonas, att liksom sin mentor, konvertera till islam. Jag har stor respekt för Jonas, han är en ädel människa som längtar efter värdighet och resning åt det fallna Europa, och just därför tycker jag att det är synd att han inte valde islam i stället för den döende romerska kyrkan, men Herrens vägar äro outgrundliga.
Denna kretsen är ganska okänd för de flesta. Jonas De Geer samlade kristna och muslimska ärkekonservativa för dialoger med Tage Lindbom, det socialkonservativa Sveriges nestor, som enande namn. Tage Lindbom var muslim men mer än han var muslim var han ärkekonservativ. Han ansåg att sådant som mångkultur och demokrati och tekniska framsteg var en del av det korrupta modernistiska samhället. I Lindboms värld hotade t.ex yttrandefriheten och människors frihet att välja sin egen väg (homosexualitet till exempel) de ”sanna mänskliga värdena”.
Den verkliga toleransens väsen är fördragsamhet. Det är här oförenligheten med Människorikets så kallade tolerans visar sig. Där får var och en bli ”salig på sin fason”, var och en får företräda vilka meningar som helst. Detta är icke tolerans. Det är likgiltighet – likgiltighet inför medmänniskan och hennes andliga liv. Därför kan också Människorikets fria debatterande förgripa sig på vilka värden som helst och av vem som helst. Därför kan jag, säger Människorikets invånare, förgripa mig hur mycket som helst på allt vad som i andlig mening är heligt – ty jag kan alltid säga till det heligas försvarare: ni har ju er frihet, er frihet att försvara er – ni har ju er ”religionsfrihet”.
Därmed blir Människorikets så kallade tolerans i verkligheten det motsatta. Debatterandet blir den legitimerade formen för ofördragsamhet. Ty i ”frihetens” namn har vi då rätten att i princip skända allt, ty den skändade har ju å sin sida samma rätt! Den sanna toleransen däremot, grundad på fördragsamhet…
De Geers och Lindboms krets omfattade många som hade det gemensamt att de drogs till vad de själva skulle beskriva som traditionalism. Konservativa drömmar om en värld där religionen och staten arbetar för människors uppfostran i god enighet.
”Min vän fascisten…”
När Mohamed Omar ”hoppade av” 2009 borde det inte överrasnakt någon. Omar hade nämligen ganska öppet medgett att han ingått i Tage Lindboms krets. Och att han dessutom initierats till den kretsen av Jonas De Geer, som var den drivande kraften bakom mötena.
Lindbom dog 2001. Fem år senare började Omar skriva om Tage Lindom mer öppet. 2006 till 2008 var han chefredaktör för tidskriften Minaret som redan hade publicerat en hel del om och av honom. Omar fortsatte publiceringen. Lindbom nämndes i Dagens Nyheter då Omar skrev där. I Tidskrift.nu nämndes till och med den krets som Lindbom hade runt omkring sig.
På radio Islams hemsida finns en annan text av Omar bevarad från 2006:
Under en varm sommardag för ca tolv år sedan introducerade min vän, Jonas DeGeer, mig för författaren och idéhistoriekrn Tage Lindbom. Jag minns Tage för hans glöd och genuint Traditionalistiska kritik av modernismen… På en utvald hylla i mitt bibliotek har jag Tage Lindboms samlade böcker. Många av dem är förvånande lika varandra till tema och argumentation. Men detta är Lindboms stil. Han är, som Jonas DeGeer korrekt säger, en förkunnare och inte en debattör. Lindbom vill få läsaren till förståelse för sin historiska situation och de krafter som fört henne dit hon är idag. Krafter han sammanfattar under begreppet: Modernism.
Detta var tre år innan avhoppet. Mohamed Omar beskrev De Geer som sin vän. Trots att De Geers namn var ganska välkänt vid det laget efter det att han publicerat den rasistiska tidskriften SALT. Men tre år till kunde gå utan att några larmklockor ringde… Han kunde sitta i de fina kultursofforna utan att någon ställde en enda besvärande fråga.
Eller var det så illa att ingen gjorde en bakgrundskoll.
Ytterligheter
Man ska ge människor både en och två och tre chanser. Men man måste också kunna dra gränser. När en människa hoppar melan ytterligheter på detta sättet är det inte bra.
Om man läser vad Omar själv skriver så låter det som om hans problem var islam: att han ens läste koranen och trodde på Gud. Problemet i hans liv var hans islamska identitet. Istället för att fundera över varför han hamnade i extremismen och varför han VALDE en extrem syn på islam och umgicks med galningar, så beskyller han hela religionen, islam, för hans problem.
Men hans religiösa omvändelse förklarar inte varför han drogs till extrema personer med tolkningar som är ytterliga. Som stalinister, Tage Lindbom, De Geer, Ahmed Rami, Israel Shamir.
Och det fortsätter än idag. Han har aldrig släppt sina kontakter med folk ur kretsar som till och med står till höger om Sd. Som Carl Erixson. Medskribent i Det Goda Samhället.
Precis som Mohamed Omar gillar de båda syriens diktator Bashar Al-Assad.
Men mest besvärande är att Carl med jämna mellanrum visar att han hyser sympatier för de sk ”Identitärerna”. Det finns det en del exempel på. Här är några få exempel
Har Omar helt släppt kontakten med de identitära? Om man studerar vad han lajkar och sprider på Facebook verkar det inte så. Stefan Lindgren försvarar antisemiter som Israel Shamir och Åke Sandin. Stefan Lindgren kallas av Omar “en av Sveriges bästa politiska bloggare”. Detta är 2014.
Bloggaren Oskorei gillade Mohamed Omar även efter avhoppet från islamismen 2012. Och delade även artikel av honom.
Ja vi kan fortsätta. Om man studerar hans gillningar hittar man ett och annat. Tex att han så sent som 2014 gillar en postning från en käns antisemit om statsministerns ”sionistsympatier”.
Sverigedemokrater och folk som flirtar med identitärer… Det finns många frågor ännu om vad Mohamed Omar gör. Sverigedemokraterna tycker säkert att han blivit sund och ”hittat hem”. För oss som inte är islamofober är det snarast ett tecken på att han återigen hittat en ytterlighet att dras mot i sitt eviga letande efter en ”absolut sanning”.
