En debatt med Anders Hesselbom har gjort att jag får flashbacks från många och långa intensiva debatter med religiösa fundamentalister, och från hur jag för 10-11 år sen bröt mig loss från en sektliknande grupp.
Jag ogillar nämligen påståenden om mänskliga grupper som säger sig äga absoluta sanningar som ska stå upphöjda över all kritik. Jag har haft långa och plågsamma debatter med katoliker som upprätthåller en syn på påvens uttalanden som ”bortom all kritik”, på Livets Ordare som säger att ”bibeln är bortom all kritik” och allmänreligiösa som säger att Gud är ”bortom all kritik”.
Tack och lov är den gamla religiösa synen på väg bort. Religionen är inte bortom all kritik längre för alla religiösa. Det anses ok av många att kritisera och ifrågasätta även de mest intimt personliga ”sanningar”om Gud och tro. Tack och lov för det.
Men när allt fler religiösa överger synsättet att deras religion och deras heliga skrift är ofelbara, tar en del ateister upp ofelbarhetsdogmen. De deklarerar att ateismen är ”bortom all kritik”.
Ateism står nämligen över all rimlig kritik. Ateism är alltså inte ett ställningstagande som det är vettigt att kritisera. Man får kritisera det, men det är inte vettigt.
Låt mig vara tydlig med att jag, på goda grunder, anser att ateism inte är ett mål för någon rimlig kritik, av samma anledning som jag anser att icke-tro på hustomtar inte är ett mål för någon rimlig kritik. Att inte tro på hustomtar betyder inget annat än att man inte tror på hustomtar, och det enda som skulle göra icke-tro på hustomtar till ett rimligt mål för kritik,
Detta skulle stämma om det gick att finna två personer med exakt samma syn på ateism. Men det finns inte. Individer formar egna bilder av sin livsåskådning (tro eller icke tro).
Det har många religiösa enormt svårt att se att det är så. De vill så gärna att deras syn på Gud och religion ska vara ”absolut” och i enighet med Guds vilja. Men det finns inte två religiösa med samma syn på vad religion är. Religiös tro har individen som grund. Individen måste forma sin bild av det ”högsta”, av Gud. På ett sätt skapar människan faktiskt gudsbilderna. Alla människor skapar gud i sin avbild, eftersom varje individs känslor, kunskap och erfarenheter ligger till grund för gudsbilden eller gudshypotesen.
Men samma sak gäller för ateisterna. Lika lite som religiös tro bara handlar om att ”man tror på Gud” så handlar ateism om att ”man inte tror på Gud”. Med ateismen följer en livsåskådning, en syn på människa och världen. Och DEN MÅSTE KUNNA KRITISERAS.
Allt måste kunna kritiseras, inget är ofelbart och höjt över all kritik. Alla världsbilder som alla människor format måste kunna kritiseras, fast med respekt för individen.
Så nej, jag gillar inte påståenden om att det finns absoluta sanningar som står över all kritik.
Själva tanken att ateism skulle stå över all kritik är för övrigt nåt ateister skiljer sig åt i. En del anser att kritik MOT ALLT, är en livsnödvändighet och ateismens kärna, andra anser att det där med kritik mot ateismen inte är så viktigt. Ja, det är för övrigt även i sig ett bevis för att ateismen inte är ”en och odelbar” (för att parafrasera katolska katekesen), eftersom så vitt skilda synsätt finns om frågan om ateismens ofelbarhet. 
När jag lämnade sekten en gång i tiden var det med Bertrand Russels ord ringande i mitt huvud att kritik är all kunskaps grund. Han hade en debatt med en biskop en gång där han sa att han ville ha kritik, att hans syn på ateism inte var en absolut sanning, inte ofelbart eller höjt över all kritik. Han definierade skillnaden mellan sig och den religiösa fundamentalist han debatterade mot som att HAN INTE trodde att något stod höjt ”bortom all kritik”, medan fundamentalisten hade en hel serie dogmer och själva tron på Gud som en axiomatiskt absolut sanning som aldrig fick kritiseras.
Det imponerar inte att en del ateister kopierar religiösa ofelbarhetsdogmer, tron på absoluta sanningar och tron på saker som står ”bortom all kritik”. Tyvärr… Det där om kritiskt tänkande som Bertrand Russel pratade om gäller faktiskt för ateister också.
