Läser i Stockholms stads manual för hur man ska hantera extremism som IS. Diskussionen går om det är en bra förslag eller inte. Socialborgarrådet försvarar det med att det är ett förebyggande arbete inte stöd till hemvändare.
Men läser man dokumentet ser man att det inte handlar om det bara utan som man kan läsa på sidan fem är det stöd till hemvändare också.
”Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.”
Skrivelsen är katastrofal. Om de vill lämna extremismen eller kommer hem från kriget. ”ELLER”
I klassisk hantering av extremism, tex EXITS utmärkta arbete för att stötta avhoppare från nazismen, betonas alltid att de som ska få stöd är de som LÄMNAR den extremistiska miljön, inklusive vänner bland extremisterna, och som ÅNGRAR det de gjort. De som tar avstånd från ideologin.
Det står inte ett ord om det i dokumentet. Tvärtom ställs det där med ”lämna” organisationen och ”att vara hemvändare” bredvid varandra som två lika betydande grupper som ska få stöd. Det lilla men betydande ordet ”eller”…
Sen står det.
”När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.). När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling. Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism 6 (9) Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet.”
Ser ni?
Skrivelserna antyder inte med ett enda ord att de måste hoppa av för att få hjälpen. DET är det allvarliga med Stockholms stads förslag.
Jag skrev en artikel i Nyheter24 för ett tag sen som jag återpublicerar här. Den ger en idé om vad jag anser att vi ska göra för att bemöta extremismen. Dvs anlita EXIT som arbetat mot nazism. Anlita KRIS som arbetar för att rehabilitera fd kriminella. Kontakta grupper som arbetar mot sekter i USA och mot radikal islamism i Tyskland och England. Alla betonar det viktiga med att LÄMNA DEN KRIMINELLA MILJÖN och TA AVSTÅND!
**************
Örebro kommuns satsningar för att rehabilitera IS anhängare debatteras mycket just nu. Till och med Mona Sahlin gick ut i Svenska Dagbladet för några dagar sen och uttalade sig till stöd för Örebros initiativ. Ett ”bra exempel” tycker hon och pratar om att många unga ”lurats” att åka till Syrien och Irak för att slåss för IS, och att de behöver hjälp.
På nätet rasar tyckarna. ”Hur kan man vilja skaffa jobb och psykologihjälp till personer som stödjer massmördare”? ”Typiskt Sverige att vara flata mot extremister”. ”Nu är Mona ute och cyklar igen”.
Man kan bara slå sig för pannan. Mona Sahlin och Örebro kommun har varit genomusla i sin kommunikation och det har verkat som om man vill ge stöd till alla IS-återvändare.
Istället för att svamla om ungdomar på glid och hjälp till hemvändare borde man prata i termer av hjälp till avhoppare. För om vi ska kunna hjälpa någon av de som sökt sig till IS måste det vara genom stöd till avhopparverksamhet.
Både i Sverige och andra länder har vi erfarenhet av att försöka ge hjälp till personer som ännu beundrar våldsverkande rörelser, som IS eller nazisterna. Det brukar aldrig fungera. Vi har försökt få ungdomar att sluta vara brottslingar förr, utan att ställa krav på dem att lämna den kriminella miljön. Det brukar sluta med att ännu fler rekryteras till kriminaliteten.
Men det behöver inte vara så.
I Sverige har vi Exit som i många år arbetat med att ge stöd och rehabilitering till före detta nazister, med lyckat resultat. Vi har dessutom KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, som besitter värdefull information om hur man rehabiliterar avhoppare från kriminella miljöer. Flera städer har konsultationsteam som i samarbete med kriminalvården, SIS och polisen ger kommunalt stöd till före detta kriminella.
Exit finns i andra länder. I Tyskland i samarbete med andra dragit igång avhopparverksamhet för personer som varit en del av våldsverkande islamisters miljöer. Wegweiser och Hayat heter två av projekten.
Om man studerar dessa lyckade exempel ser man vad som krävs för att kunna hålla i rehabilitering av extremister. De måste vara för detta extremister eller ha en klar vilja att bli det.
KRIS pratar hela tiden om viljan att lämna kriminaliteten och den kriminella miljön bakom sig. Exit betonar att utan viljan att lämna den nazistiska ideologin bakom sig, och lämna de gamla vännerna och den gamla miljön, kan man inte rehabiliteras.Både Hayat och Wegweiser arbetar efter samma metod.
De vi kan hjälpa är alltså de som väljer att ta avstånd från den gamla ideologin och de gamla vännerna. De andra kan vi inte hjälpa. De måste hjälpa sig själva först. Och de får finna sig i att polisen bevakar dem.
Det verkar som om man från myndighetshåll börjar komma till denna insikten.
Den 18 januari sa Rasmus Persson, det kritiserade kommunalrådet i Örebro till SVT att ”som man arbetar med avhoppare från kriminella gäng, måste man kunna ge ett alternativ. Då måste man också ge stöd och hjälp.”
Bra så. Låt oss hoppas att regeringens samordnare mot extremism, Mona Sahlin, delar Rasmus Perssons förståelse för detta.
Torbjörn Jerlerup,
Liberal antirasistisk debattör
