”Föraktet för de svaga”. Så definierade Harald Ofstad nazismen. Och visst uppvisar fascism och nazism, med sin ideologiska betoning av kamp mellan grupper, ett förakt mot de som man ansåg var ”svaga”, som personer med funktionsnedsättning, etc. Men samtidigt definierade Ofstad antinazism som att ”värna om de svaga”. Men hur rätt är egentligen det. Visst det är bättre att värna om så kallade ”svaga” än att förakta och vilja bli av med ”svaga”, men fortfarande delas ju samhället in i en svag grupp och en stark grupp, och hur bra är det egentligen?
Är det inte så att till och med Ofstads antinazistiska lösning, att vara ”snäll” mot så kallade svaga, i själva verket också är ett sorts förakt för svaghet, men på ett annat sätt.
Vore det inte på tiden att vi helt blev av med uppdelningen av människor i svaga och starka grupper?
Jag tror att Ofstads text, som var oerhört populär, omdebatterad och läst på 70-talet, är ganska symptomatisk för samhället och människosynen idag. Å ena sidan föraktet för svaghet. Å andra sidan ”lösningen” att vara ”snäll” mot så kallade ”svaga”, att klappa ”dem” på huvudet, att ge ”dem” stöd, värme och omtanke så de stackarna kan leva väl.
Samhället idag är en ofta fruktansvärd mix av både föraktet för svaghet och imperfektionism, och en vilja att vara ”snäll” mot ”de där”…
Problemet är att i båda fallen vill man ”ta hand om” en grupp, de svaga. Man tar ”dem” mindre på allvar än om man INTE hade sett ”dem” som svaga utan som jämlikar, med rättigheter som människor och medborgare.
Att vilja vara ”snäll” mot några man anser vara en ”svag grupp” kan också faktiskt vara ett sätt att förakta dem!
En av mina favoritskribenter är Isobel Hadely-Kamptz twittrade igår om hur vi ser på unga kvinnor, som kanske haft eller har en strulig tillvaro, i rättegångar. Den respekterade samhällsmedborgaren som verkar leva ett prickfritt liv, vare sig en kvinna eller en man, ses alltid som mer trovärdig i myndigheter och lagens ögon än den lite struliga och icke myndige tjejen.
Exakt så är det. Det har jag sett mycket av.
Fosterhems- och barnhemsbarnen
Det har varit en debatt om övergrepp i fosterhem och barnhem. Ett första litet steg till upprätelse togs förra året då de som utsatts för övergrepp innan 1984 fick rätt till ersättning. Men ännu trampar regeringen på de som utsatts efter 1984, de fick inte den rätten. Dessutom har man ännu inte gjort en grundlig utredning av VARFÖR övergreppen kunde ske trots att myndigheter fick många varningar. Man har inte bryt sig om att studera vad som hände med alla varningar man fick in.
Varför lyssnade man inte på de utsatta barn som vittnade om övergrepp, på de desperata föräldrar och anhöriga som berätade hur deras barn hade det i de nya familjerna eller på de som försökte varna för tradegierna i många foserhem och barnhem? De som styrde var ju inga fascister. De ansåg inte att de föraktade svaga, de ville ju hjälpa de svaga ungdomarna.
Jo, man lyssnade inte, för att den svaga gruppen ännu sågs som svag. Bakom viljan att hjälpa den svaga gruppen dolde sig ändå ett förakt. Samhällets myndighetspersoner visste bättre än de svaga vad som var bäst för dem.Den svaga gruppen skulle man inte lyssna till, man skulle bara hjälpa dem.
Och genom att inte se dem som jämlikar, medborgare eller framtida medborgare och medmänniskor trampade man på de man ville hjälpa.
Jag har hört många skräckhistorier om övergrepp mot många av fosterhems- och barnhemsbarnen i mina dagar. Jag var tidigt ute att varna för detta. Redan på 80-talet. men då ansågs man vara ett samhällsfarligt mifo av myndigheterna om man påpekade att problem fanns. och än värre: man misstänktes vara en som inte ville hjälpa de ”stackars” barnen…
Förakt
Och så är det på många områden. upplever jag, än idag.
Det finns många som öppet föraktar papperslösa flyktingar, uteliggare, eller folk som hamnar i problem, mister jobb och måste få hjälp av samhället. Det finns ett förakt mot folk med funktonsnedsättningar. Det finns ett öppet förakt mot folk som blir långtidssjukskrivna. Det är ett problem i samhället när långtidssjukskrivna kastas ner i relativ fattigdom och misär och inte kan utvecklas på lika villkor med andra i samhället, bara för att de är långtidssjukskrivna.
Men bakom det föraktet döljer sig inte bara det rena föraktet utan även den missriktade viljan att hjälpa en ”svag”. Nån annan vet det bästa för dem. Socialdemokraten som vet att denne hjälps bäst genom bidrag, jobb är inte så viktigt. Den borgerlige som vill ”hjälpa” den svage att få jobb genom att ta bort bidragen och tvinga ut denne på arbetsmarknaden vare sig hon kan jobba eller inte. Socialdemokraten som fluffar in personen i skydsnät för att vara ”snäll” och den borgerlige som tar bort skyddsnäten för att vara ”snäll” mot den svage.
Jag tror att någon gång i framtiden kommer vi att tvingas bort från denna uppdelning av människor. Varje människa kommer att ses som människa och varje medborgare som medborgare. Alla kommer att ha jämlika rättigheter. Inte jämlikhet materiellt utan jämlikhet i rättigheter; jämlika möjligheter i livet.
Det vill säga att alla människor ska ha samma möjlighet att bli lyssnad till, att kunna göra sin röst hörd. Samma möjligheter att utbilda sig, skaffa jobb, skapa välstånd, utveckla sig och skaffa familj. Rätten att ses som en individ och inte som en del av ett kollektiv.
Mänskliga rättigheter på ett papper är inte värt ett uns om inte individerna har MÖJLIGHET att använda dessa rättigheter. Glöm inte det. Sovjet hade på pappret världens bästa och mest heltäckande deklaration om folks rättigheter men möjligheterna saknades.
Vi är inte där idag när vi har en regering som anser att folk som utsatts för övergrepp i fosterhem och barnhem efter 1984 är några man kan fortsätta att spotta på och trampa på. Vi är där inte med en arbetsmarknad som jagar folk som verkar vara lojala och lyckliga om man kikar på deras facebookstatusar. Vi är där inte då långtidssjukskrivna tvingas leva i misär. Vi är där inte idag när vi inte har tillgänglighetslagar som gör samhället tillgängligt för personer med funktionsnedsättning och då personlig assistans ännu betraktas som en ”lyx” och nåt vi gör för ”de där” med funktionsnedsättningar för att vara snälla och om vi har råd. Vi är där inte när papperslösa och hemlösa lever i misär. Vi är där inte när fördomar sprids om folk med ”diagnoser” som aspergers, adhd och liknande och man anser att de är personer ur grupper som man ska ”hjälpa” inte medborgare med samma sätt som alla andra. Vi är där inte när myndigheter inte lyssnar på ungdomar som anses struliga eftersom ”alla vet att de är struliga” och att myndigheterna vet bättre.
Bortom indelningen av oss i svaga och starka individer finns begreppet medborgare och begreppet mänskliga rättigheter. Åt helvete med den idiotiska uppdelningen av människor i starka och svaga grupper. Jag hatar det! Se människan! Ecce homo!
Och i den världen är det en merit att ha varit med om mycket i livet. Det är maskrosbarnen, folk som kämpar och har gått igenom kriser som driver samhället framåt. Det borde vara lika naturligt att kunna prata om sådant som om vilka jobbmeriter och utbildningsmeriter man har på sitt CV. För jobbmeriterna och utbildningsmeriterna är faktiskt mindre viktiga jämfört med det erfarenhetsbagage vi alla bär med oss.
PS
,Jag upptäckte en text av Isobel som jag missat som berörde mig:
”Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu när du söker jobb.” Jag har fått höra det av flera personer på sistone…
Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartansk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.
Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.
Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.
Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.
