Jag har mött många bra politiker i mina dagar. Men även de bästa politikerna med de största och varmaste hjärtan jag vet gör oftast ett misstag som gör mig sorgsen: de pratar något jag brukar kalla ”politikerspråket”.
Ni kan känna igen politikerspråket på att politikern uppfattar påståenden och frågeställningar om problem som ett hot, och som kritik. De hamnar genast i försvarsställning och tar fram argumenten från valrörelsens debatter; argument som alla går ut på att säga att det aldrig har varit bättre än nu, det var sämre förr och det var sämre när DE (motståndarna) styrde och förresten arbetar man på problemet.
Denna ryggmärgsreflex hos de med politikerspråket slår till även när man befinner sig i trygga miljöer.
Jag är sosse och det finns många hos oss med politikerspråket, även personer jag tycker om mycket, men det är inget sosseproblem. Jag har stött på detta politikerspråk hos allt från Sd och M till V och Mp, beroende på om man sitter vid makten.
För det är makt som skapar politikerspråk. Man måste försvara det man gör och har gjort. Nya ideer eller förslag och utsagor om problem blir ett hot.
Jag minns ett internt möte i S. En höjdare i ett landsting mötte kommunalt förtroendevalda och kommunala aktivister. Efter ett tal om landstingspolitik uppmanades deltagarna fråga fritt om vad de ville. Många valde då att berätta om problem. Det var sånt som köer i vården, köer till BUP, och regionaltrafiken med buss och färdtjänstproblem.
Utan att bemöta problemen och oron med ett enda ord slog politikerinstinkten till. Det var som det liksom klickade till. ”Det var värre förr, man kan inte jämföra med 70talet, vi arbetar på problemet, vi ska ta fram en lösning och förresten hade det varit värre med DE ANDRAS förslag”.
Jag pratade med två av dem senare. De undrade varför det inte gick att prata om problemen. Bland åhörarna fanns säkert flera som förväntade sig att politiker skulle ge politikersvar på politikerspråket. De reagerade väl inte så mycket. (Man blir van liksom…) Men jag och minst två till satt som stora frågetecken.
Ok jag var väl inte förvånad, jag är lite luttrad, men kan aldrig vänja mig vid detta.
Och jag ser det överallt och jag hör det så ofta från andra, att de ogillar politikerspråket.
En sosse aktiv inom LSS rörelsen pratade med en politiker i sitt parti om oron för nedskärningar och frågade om en specifik sak som visade problemen vi har. Hon fick några slagord om att det var alliansen som ställde till alla problem och att S vill satsa på LSS. Hen svarade att ”men det var inte det jag sa” och politikern gled över till nästa fråga…
Eller som när en person på ett internt S-möte jag var med om i Skåne 2018 frågade om föräldrars oro för sina barn i skolorna och fick ett svar som gick ut på att det aldrig varit bättre än nu.
Det är sådant jag menar är politikerspråket.
JA, det finns ofta en poäng i att bekämpa undergångsteorier. Det har nästan aldrig automatiskt varit bättre förr. Det finns poänger med att berätta vad motståndare sagt och gjort och vad man gör och har gjort. Men vi måste se de människor som kommer fram till oss och delar deras oro för något de anser vara fel, eller som de ser som ett stort problem.
Får man höra att köerna är långa inom Bup, kan man till exempel be de som frågar om exempel. Man kan be dem skriva ner sina erfarenheter. Man kan medge att ”ja det finns problem kvar, som måste lösas”. Man kan till och med erkänna att den förkättrade oppositionen har en poäng, men att det finns bättre lösningar.
Man kan säga att ”jo jag vet att problemen finns”, man kan till och med tacka för att personen kommer med viktiga uppgifter om problem och fråga om hen har några ideer om hur man kan lösa det.
Politikerspråket existerar. De flesta som inte är mycket insyltade i politiken känner direkt igen det och de känner oftast olust inför det.
Men varför finns det? Är det valkampanaherna som ställer till det? Är det retoriken då man måste måla upp sitt eget alternativ som perfekt och ”de andras” som icke perfekt?
Hur som helst borde det väl gå att bedriva politik utan detta politikerspråk? Eller är det jag som är korkad och naiv?